råare dager, i grym vildhet, antingen hos någon döende, som ångern bringat till förtviflan, eller hos någon genom dryckenskapen förstörd själ, som på sina irrvägar framkallade alla mörksens makter. Och vid de sängar, der sådana personer kämpat, hade Thorborg mången gång stått; och för det djupa och sansade lugnet i hennes väsende hade både förtviflan och de irrande andarnes villfarelser mången gång vikit tillbaka. Denna unga, så innerligt gudfruktiga varelse kände sig lika trygg på en sådan plats, som hon kände sig i sin egen lilla cell; och då andra med fasa flydde de sjuka för deras vilda tal och åtbörder, stannade hon och framhviskade hugsvalelsens och försoningens tröst. Aldrig öfvertänkte hon förut hvad hon skulle säga; ty hon trodde på dessa Frälsarens ord till apostlarne: Varer icke bekymrade för hvad j skolen tala, ty detskall vara eder ingifvet i samma stunden;.. och så vardt det henne ingifvet. Huru mången själ hade ej tackat henne för frid i dödsstunden.........eeeseeee Men nu — det insåg hon — hade hon träffat ett fall, som låg djupare. Den bleke kaptenen stod för henne som ett det rikaste studium; men huru länge hon studerade och studerade behandlingen af hans sinne och karakter, tyckte hon sig sjelf slutligen bli oredig. Så fattade hon åtminstone de ovanliga intryck af liffullhet och sorgbundenhet, som framsmögo här och hvar midt under tankarnes. allvarsammaste arbete. .... ..... Lammet, lammet — tänker du somna från både ölosten och mig? ljöd ändtligen fars röst från studerkammaren. Thorborg såg häftigt upp på klockan, och då bon. fick se hvad tiden lidit, sprang hon pilsnabt ut i köket till Vivika.