Halfsekels-festen den 13 Mars: Vi afsluta här redogörelsen för de föreIrag, hvilka icke i går hunno meddelas; Hr LDL. J. Hjerta, som proponerade skålen för ryckfriheten, yttrade sig dervid som följer: Mig har blifvit anförtrodt att föreslå en skål för ryckfriheten. Jag skall icke försöka att gifva nåson omfattande framställning af detta föremål; ty redan en historisk återbliek på tryckfriheten, vare sig i afseende på dess nära förvandtskap med den menskliga odlingens framsteg i allmänhet, eller dess inverkan på statens öden, eller dess mångfaldigt vitsordade fördelar såsom ett värn för enskilt rätt, öppanar ett fält för betraktaren, så storartadt och oöfverskådligt, att det är omöjligt att återgifva en bild af denna tafla, säimmanträngd inom den begränsning som detta tillfälle bjuder. Några hufvuddrag af den svenska tryckfrihetens karakter under vårt nuvarande statsskick, jemförde med förhållandet under de föregående regeringssätten; torde deremot vara påkallade af den, som har tryckfrihetens tillvaro att tacka för den hufvudsakligaste delen af sitt lifs verksamhet. Men innan jag öfvergår till detta hufvudföremål, måste jag utbedja mig att, med anledning af de varma yttranden som denna afton förut talat till edra hjertan, få underställa ert besvarande den fråzgan, huruvida de, som inbjudit eder till firande af en minnesfest öfver den tid som inträdde under året 1809, begått ett historiskt misstag eller förbrutit sig mot grannlagenheten; då de dertill föreslagit den ettonde Mars? Visserligen lemnar närvaron af ett A talrikt sällskap af aktningsvärda medborgare re: ett praktiskt svar på denna fråga; men vi vete la, att i dessa dagar ingenting varit så mycket ventileradt både offentligt och i enskilda kretsar som just denna fråga. Bemödanden hafva dervid ej saknats att underkänna det praktiska svar derpå. som lenna församling lemnat, och dessa bemödanden hafva gått så långt, att man uti offentliga svenska tidningsorganer — eller må vara, om det också blott är en enda — sökt inprägla hos dem, som håfva landets försvar till yrke och bestämmelse, hos de medborgare, som tillhöra militärbefälet, den tänken, att de väl må ega förlåta sina föregångare, medlemmarne af detta samma befäl för femtio år sedan, att de räddade fäderneslandet från undergång genom en beslutsam handling, men att det cke passar si för dem, som nu tjena, att egna de bortgångne och dem, som ännu lefva, och som vi anse för en glädje och en ära att här se ibland oss, någon offentlig gärd af tacksamhet på denna dag. En sådan tanka är alltför vidunderlig, alltför feg och förorättande mot en bland de mest aktningsvärda klasser af medvorgare, för att icke, om den måhända vunnit något gehör, bero på ett missförstånd, och det är emot ett sådant missförstånd, mina herrar, som jag anser det vara ett behof och en skyldighet för hvar och en, som här uppträder i afton, att protestera. Det finnes icke någon ibland oss, jag är säker att ej häruti misstaga mig, som firar minnet af den trettonde Mars derföre, att det var den dagen på hvilken en konung afsattes; vi känna alla den historiska grunden till denna handling; att den framkalladesaf det yttersta nödtvång, att utan den hade Sverge varit aedsänkt i ett djup af olyckor, hvars botten ingen ännu tilltrott sig att mäta, och att det allmänna tänkesättet härom, icke af någon, ej ens af dem som närmast omgåfvo den olycklige regentens person varit jäfvadt. Vi fira den trettonde Mars icke för hvad som tilldrog sig på det dygnet, utan såsom en sammanfattning af de särskilda handlingar, som tillvägabrägte den stora förändringen, och af den samverkan som dertill utgick från bekymrade men tillika beslutsamma fosterländska hjertan. Denna dag var med andra ord sagdt icke blott ett datum som det kunde bero af-en eller annan rådplägardde församling att gifva åt en viss författning, vare sig regeringsform eller: tryckfrihetsförordning: Det var i följd af händelsernas egen makt och sakernas tvång, icke af någons fria val, som denna dag skall af efterkommande slägten betraktas såsom det egentliga afslutet af. en gammal och början af en ny räkning — en ny tideräkning, ett afslut som utmärker skilnaden ej blott emellan godtycke och lag i frågan om grunderna för styrelsen, emellan våld och rätt i fråga om dess utöfning, utan äfven emellan mörker och ljus i afseende på tavkens och ordets frihet. Men om det göres oss behof af ett ytterligare stöd