Och på den högra handen? Jag har icke hört att hon der hade någon Ting. Förundransvärdt... Hon bar dock på den en ytterst dyrbar juvelring, om hvilken både ni och er bror trott mig yra. Säg mig icke längre att ni ej hört omtalas den — ty i hvilken svart natt vill ni då att mina tankar skola stanna! Jag fordrar att bestämdt och utan omsvep få veta huru hon fanns och hvem som fann henne. Herr Hjelm, den mest utmärkte och hederlige man i trakten. Ni har sett honom. Men både i följd af doktorns tillrådan och våra egna betänkligheter ha vi hittills icke nämt för er att det vär han som först fann henne och förde henne hem. Ack, om jag vetat det, då jag såg honom f— hur lyckligt om jag fått trycka hans hand! Men det skall ske i morgon... Nå, han satte sig då i förbindelse med domären? Thorborg vågade ej att vältra på sig sjelf hela ansvaret för detta så farliga förtroende. Hon yttrade derföre: Alla de enskilta detaljerna får såväl herr Hjelm som min bror i morgon meddela er. Jag skall låta dem Vveta att det numera utan tvifvel är bättre att tala än tiga. Men då måste också kapten Geistern lofva mig att söka samla all sin. besinning, så att ingen enda tanke, intet enda ord ger vid handen att man kan misstänka uppgifterna. Tack för dessa råd — de vittna om deltagande, och det har jag ändå icke-förtjent af er för den instinktlika avoghet och köld, hvarmed jag emottagit era välgerningar. Ty, såsom jag förut har sagt, ni är en god ande... hoppas jag. : Det kan ni gerna hoppas, så framt ni med en god ande menar en sådan som sträfvar ef. ter det goda.