när ni får veta huru vi måste bedömma denna sak... Men säg — tillade hon, sänkande rösten — hvar hade ni förvarat denna låda? Ni måste: väl veta att den var med ett band fästad vid min hustrus hals, och vid lådan var nyckeln bunden., Och i denna lådan, sade hon ännu saktare, fanns der verkligen så mycket guld? Ser ni, att ni ändå frågar liksom ni ännu tviflade på mig... Tala för Guds skull sakta om denna sak — den är af obeskriflig vigt, och det vore farligt, om den komme på obehörigt sätt i omlopp... Hittills — förlåt mig, herr kapten — hafva era ord i följd af febern varit så ihopblandade med annat, att vi verkligen kunnat misstänka deras sannolikhet. Nu deremot kan hvarken jag eller någon annan, som hörde er, tvifla på att era uppgifter innehålla den fullaste trovärdighet. Nå, det var då ändtligen väl att vi hunnit så långt... Ni frågade mig om det var guld i lådan — om ni icke såg det, så harni hört mig förut säga att det fanns der 150 holländska dukater. Thorborg satt så häpen som om hon aldrig hört detta förut. Berätta mig allt, sade hon, allt från början till slut! Och kapten Geistern omtalade allt jemte alla sina anordningar. Hans unga åhörarinna satt till en början alldeles stum. Men inom henne rörde sig de mest oroande föreställningar... Hvad kunde det blifva af detta? ? Ni tiger nu, då ni likväl borde tala! Jag skulle frukta att ni bedragit mig, om ni ej på Ufklippan erkänt att min hustru bår.:. p.. en vigselsring, såsom jag hört, med bokstäfverna O. G. och H, B. Detta är den fullaste sanning.