var beslägtadt med verklig sinnesoreda; men ifall ni vill besinna i hvilken mängd plågsamma och ännu oförklarade förhållanden, jag blifvit inkastad, så skall ni nog inse att detta tillstånd hade skäl för sig... Men märk, att det är något som varit, icke något som är! De dimmor, som omsvept min själ, har jag sönderslitit med kraften af min vilja. Och nu fordrar jag att få veta hvad som är sant och hvad som är falskt i de uppgifter jag erhållit. -Det är nu sjunde dagen... Man bör ej vidare trötta mig. Vill ni sätta er här i soffan bredvid mig, kapten Geistern! Jag vill ta plats hvar ni befaller, blott ni icke längre gör mig till mål för dessa mystifikationer och detta, om jag så får säga, artificiella vanvett, som uppstår vid alla de motsägelser, hvilka mindre ligga i orden än i allas edra besynnerliga blickar och undvikanden vid. hvarje tillfälle; då jag söker få reda på det förhållande, som naturligtvis delar min själ med den oupphörligt återkommande tanken att jag icke så bär kan siöta rederiets intresse... Rederiet — ah mina. afundsmän skola ej vara tystlåtna. Han bade under. tiden satt sig i soffan; och. då Thorborg nu såg det fina bleka ansigtet, der en så djup grämelse tryckt sitt insegel, kände hon sitt hjerta klappa bastigare än det någonsin förr klappat. Men så tyckte kon äfven att ingen förut varit i så stort behof af hennes deltagande. ; Först och främst, svarade bon. efter ett ögonblicks eftertanke, har jag af lotsen på Ufklippan hört att styrmannens sista ord: håde varit en försäkran till herr kaptenen att ingen befölbafvåre kunde, på sin plats hafva ådagapgt råera mod och sinnesnärvaro. Det vill jaga sana han, intyga inför Gud, om jag icke här i verlden får intyga det för rederiet!