Aftonbladet – 12 mars 1859, sida 3

AUNRA MCUUCIAT HUVHNCBISIT ALL BLOTUCILIUISBllBA LUSkanska regeringen under den 13 Januari innevarande år utfärdat ett reglemente rörande de lanteraor och signaler, som skola i mörker och tjocka begagnas å soskanska fartyg, samt att det af storbritanniska regeringen senast faststälda signaleringssätt i mörker och tjocka äfven blifvit för portugisiska marinen till vegagnande antaget. — Kommerskollegium har meddelat juveleraren J. E. Torsk patent under 7 års tid å en af bonom uppfunnen s. k. gatsopningsmaskin; samt likaledes hr P. G. Åhlin, under 8 års tid, å ett af hooom uppfunnet sätt att af halm och lump tillverka papper och papp. — Kommerskellegium har bifallit7att vårmarknaden i Svenljunga inom Elfsborgs län må komma att, i stället för den 20 April, hållas den 4 insturdande Maj. — — Illustrerad Tidning beledsagar i dagens nummer ett porträtt af den alltför tidigt bortgångne dekorationsmålaren Emil Roberg med följande minnesord: En förmiddag för 18 år sedan inträdde författaren till dessa rader på mindre teaterns scen. Det var det första året af dennas tillvaro, och författaren hade då sitt första lustspel der under inöfning. Nu får jag göra dig bekant med min nye dekorations-målare, yttrade kapten Lindeberg, och du skall få se att jag äfven i dekorationsväg skall öfvertiäffa den kungliga scenen.s Författaren smålog åt detta yttrande, ty kapten Lindeberg, den frejdade politiske skriftställaren och samma teaters skapare, förstod sig på mycket, men minst eller intet på teater, ehuru han trodde sig göra det och för denna tro vågat sitt lif, likasom han sednare förlorade hela sitt ekonomiska välstånd. Han trodde det gick lika lätt att få talanger för tiljan som tegelsten till murarne. Lindeberg visada emellertid på en liten spenslig ung man eller yngling, hvilken, liggande framstupa på en duk, som nära betäckte hela teatergolfvet, med ett stycke kol drog streck härs och tvärs. Det är, som du ser, fonden till din komediv, fortfor Lindeberg. och du skall få se att den, d. v. s. fonden, blir ett mästerstycke. Lindeberg spådde den gången sant. Fonden en gång färdig och framställande en vy af Djurgården med Bellmans byst i perspektiv, uppenbarade, om ej just mästerstycket, åtminstone anlagen till mästaren. rtisten var Emil Roberg, elev af professor Mäller, kongl. teaterns dåvarande dekorationsmålare. Några år derefter åtföljdes Roberg och författaren till Skeppsholmen för att taga en vy af Stockholm för en ny komedi. Meningen var egentligen att på kastellholmen från foten af det förra kastellet taga ifrågavarande vy; men väl komne öfver skeppsholmsbron, stannade han och författaren vid det lilla schweitzeriet, som då fanns till på den lilla udden nära invid bron. Man beslöt rasta der någon stund, men hade icke suttit der länge förrän en förfärlig knall hördes, för hvilken marken skälfde och alla holmens fönsterrutor flögo i skärfvor. Det var det gamla kastellet som sprang i luften, samma kastell, från hvilket utsigten skulle tagas. Om vi fortsatt vägen yttrade Roberg, blek oeb krampaktigt tryckande sin följeslagares hand, så hade vi varit der ... och äfven der, tillade han pekande åt luften. Ja visst, svarade författaroan, icke heller särdeles röd om kinden, och det hade varit fullkomligen onödigt åtminstone för dig, som nog kan stiga ändå, utan att behöfva ha ett helt kastelli hälarae efter dig.. Äfven författaren spådde sant. Roberg steg och var, efter ytterligare några års förlopp, måhända en af de första i sitt slag och bestämdt den utmärktaste dekorationsmålare som svenska jorden uppammat. Hans arbeten för Stockholms teatrar, synnerligast den kungliga, bära oförgängliga vittnesbörd om hans stora talang, och hans tortgång anses med skäl för den största förlust som svenska teatern på länge lidit. Han lefde: tillräckligt länge, för att hinna förvärfva sig ära och ett utmärkt namn. Han lefde för kort tid, för att hinna bilda någon elev, som värdigt kunde träda i hans fotspår, och man skall djupt sakna honom i de verk han icke hunnit fullborda. Lefvande, frisk och kraftfull till själen, led han af en länge sjuklig kropp. Medan ur hans persel flöto de rikaste färger, de klaraste dagrar, blektes allt mer hans kind, beskuggades allt mer hans öga. Lika rastlös som han var i sitt arbete, var döden i sitt, och Roberg räknade icke mycket öfver 38 år när han nedsteg i grafven. Det knyter sig en vacker lagerkrona öfver denna förtidiga grift, och skådar man närmare på kronan, så ser man något diamantlikt glittra från bladen. Det är kärlekens tårar, det är vänskapens, ty det ädlaste hjerta och den renaste karakter voro snillets närmaste grannar i denna bräckliga hydda. Diamanterna äro lika väl förtjenta som kronan. — Upprepade klagomål ha kommit oss tillhanda öfver pakepostens bristfällighet och otillräcklighet. Den är öfra Sverges enda allmänna transportförbindelse med kontinenten under vintern, och ofta af stor vigt... Den borde fördenskull så utvidgas att den mera än hittills motsvarade behofvet. Att detta skulle löna sig är flera gånder visadt. Nu är detta kommunikationsmedel så jemmerligt, att t. ex. ett paket, som afgick från Paris den 3 Febr, och den 9 passerade Hamburg samt i medio af månaden inträffade i Helsingborg, har der qvarstannat nära 4 veckor. Handlande, som väntat varor med denna lägenhet och blifvit pr telegraf underrättade om paketernas ankomst till Helsingborg, hafva derefter fått vänta så länge på dessas vidare befordran, att de måst -ara betänkte på att låta varorna afgå till Ystad och derifrån med ångbåt till Stockholm. . Sålunda inträffar i år sannolikt detsamma som händt föregående år, att varor, som i Mars ankommit till Lybeck, med destination Aill Stockholm, hunnit fortare dit än varor, som. redan i Februari blifvit inlemmade på paketpostkontoret i Helsingborg. Man bar äfven sagt oss att böcker och plancher hitkommit svårt skadade af nötning och väta. Som man vet behöfs blott en enda fläck för att göra en planch osäljbar, och ett bristfälligt förvaringssätt kan således vålla mottagaren af ett paket betydliga förluster. Efter fleråriga, ovederlagda anmärkningar mot paketposten, måtte det icke vara för tidigt för äfven den mestlångsamt mognande öfvertygelsen hos postverkets chef att hinna till reform af denna del af postverket.