Aftonbladet – 11 mars 1859, sida 2

Article Image
förhållandet mellan Frankrike och Österrike var så spändt, velat, att hans styrelse skulle begagnas som förevändning eller hans stater blifva ett bataljfält för kampen mellan tvenne katolska makter. Då påfven fattade detta beslut, handlade han icke allenast klokt, utan äfven rätt; han handlade icke endast i öfverensstämmelse med en förståndig politik, utan uppfyllde äfven ett slags religiös pligt. Vi boppas att hans handlingssätt skall skänka honom lycka! Hans styrelse är nog starkp, yttrar kardinal Antonelli, för att trygga sin egen säkerhet och bibehålla. fred 1 Kyrkostaten. Viönska att så vore, och att påfven, befriad från franska och österrikiska trupperna och i sina undersåters ögon lösgjord från det ovilkorligen sårande förmynderskap, som legat i den dubbla interventionen af fräramande makter, skall uti reformer, efterlängtade af hans fölk, söka de säkraste och varaktigaste elementer för sin regerings styrka. Om vi emellertid skulle bedraga oss i denna vår förhoppaing;-om efter österrikarnes och fransmännens aftåg för vecklingar ånyo skulle uppstå mellan romerska styrelsen och befolkningen, skola vi dock betrakta detta såsom enhelsosam erfarenhet. Efter de frågor, som nyligen varit å bane, har Europas opinion ett behof af att ännu en gång få något bevis på förmågan, lifaktigheten och legitimiteten hos påfvens verldsliga styrelse. Ovilkorligen sker ett af dessa två: Antingen skola förvecklingar uppkomma, just härledande sig från de brister, som den påfliga styrelsen envisas att icke vilja afhjelpa; eller skola,såsom det inträffade år 1848, de anarkiska lidelserna omintetgöra frukterna af den helige faderns ädla beslut. I första fallet blir nödigt att Europa definitivt afgör om den politiska organisationen af de provinser, hvilka utgöra S:t Peters verldsliga arf; i det senar skall det liberala Europa nödgas ytterligare ajournera sina förhoppningar om Italiens politiska pånyttfödelse. Vi upprepa det! hvilken än utgången af detta försök må blifva, fordrar Europas samvete äfvensom verldens fredsintressen, att det försiggår fritt och naturligt emellan påfven och romerska befolkningen. utan att blitva fjettradt, förkonstladt eller komprometteradt genom främmande makters mellankomst.

11 mars 1859, sida 2

Thumbnail