Aftonbladet – 11 mars 1859, sida 2

ändå inte såg på en — jag tycker ibland att jag får hjertat ända opp i halshålan, när han tar mej till sigtehåll. Och kommer inte snart Dille-Lommen eller Storke-Pelle, som går med mej opp, så törs jag aldrig dit och bädda... det är ordet, sa Mosseni Hvad menar du med rymningen?, Jo, jag menar att han spatsera ner på gården och ett godt stycke längre ändå, der han mötte Storke-Pelle, som han inte kände igen, utan frågade efter vägen till domarn i orten och efter närmsta gästgifvaregård. Pelle svara att han skulle höra: åt, eftersom han sjelf inte visstet, och så sprang han på en omväg hbitopp, Derpå måste pastorn ut — och hvad de då talte, det kan jag regaltinte säga... men nu ä de, som sagdt är, i förmaket. s Sedan Thorborg inbemtat dessa upplysningar, hvarunder hon afkastat ytterkläderna, skyndade hon in i det lilla sällskapsrummet. Här satt, såsom Vivika beskrifvit, kapten Geistern i vrån vid kakelugnen, ihopsjunken,; med hufvudet lutadt mot bröstet, hvad han ofta. brukade, och tycktes icke. lemna någon uppmärksamhet åt sin värd, hvilken talade ungefär så här: Fängelse ... fängelse, herr k: pten — icke mer fängelse än gården och st:.ndeti!l. Men det var för sent i afton. I morgon deremot, då kan kapten ta son mins goda häst och resa så långt herrn bebagar, men icke från mig, sålänge jag ensam utgör garnison, ty ännu lefva de gamle gudar; och ingen— om han än, som det står i skriften, haren stum ande — skall. här. tillfoga gästfriheten några kränkningar, det svär jag vid den store oullaroxen, som de fördömda norrmännen provianterade ur lefvandel I detta ögonblick inkom Thorborg. (Forts. följer.)