Aftonbladet – 11 mars 1859, sida 1

O, ja, det är som om jag såge den växa för hvarje dag! Min mans känsla hår denna blyghet, som, så vidt den kan, gömmer sig för alla främmande blickar. Ja, jag kan gerna tillstå att jag tror att den ännu icke utvecklat all sin rikedom för mig, ty blott småningom kan en sannt stor och djup känsl: taga väldet öfver en sådan själ som hans. Men jag vet nu att vår framtid blir full af utslagna blommor, om jag väl vårdar knopparna, och det gör jag. Ack, Emilia, huru mycket har ej förändrat sig sedan den skymningsstunden, då vi der vid kakelugnen utbytte våra förtroenden!, Tyst, tyst, jag törs icke tänka på det gamla ! Hvad helst nu kommer, hoppas jag till Gud att jag skall förstå begagna den vinst, som erfarenheten gifvit mig — och sedan skall jag med kraft och mod stå emot, ifall ej solen skiner hvar dag ...... Men, Thorborg, du är så tyst, dulb Jag hör på er. Men nu är det din tur. Du, som icke har något kärleksförtroende att gifva, får tala om er gäst der hemma ... Låt oss höra huru mycket som är sant och falskt af det, som omtalas. — eller är han på något sätt rubbad ?, Han — ack, nej, visst icke... fast någon oreda uppkom af de utståndna mödorna och sorgetna. I söndags hade jag ett längt, allvarligt samtal med honom. Men på de tre dagar, som sedan följt, har han ej yttrat det minsta om sin hustru. Dock fruktar jag att just den tystnaden bådar att han tänker taga något steg på egen hand, så fort hans helsa tillåter det — och icke annat än jag kan se, är den nu helt och hållet återställd. — Hvad han inger mig djupt deltagandel sade Majken. Troligtvis erfar väl du detsamma, som är honom så nära ?