Aftonbladet – 11 mars 1859, sida 1

Thorborg teg. För en liten stund. sedan, återtog Majken, ;kände jag liksom ett litet mörker, då ni icke ville se solen så som jag; men på det hela är jag alltför lycklig ait låta nedslå mig af den misströstan ni förgäfves söker göra något af. Ty en sak är och blifver sann, att min Gudmar och jag ändtligen en gång under föräldrataket ha haft en himmelsk eftermiddag — och skulle vi ej prisa Gud för den, vara nöjda och tacksamma, så förtjente vi icke att lyckan förde oss ett så oväntadt steg framåt som detta i alla fall var. Ja, komme hvad som helst efter den dagen, menade Thorborg, så säger jag med dig, Majken, att ovärdig är den att ernå sällheten, som icke uppskattar Hans nåd, hvilken skänkt den. Men vi, Emilia och jag, som tyvärr måste se med opartiska ögon, se icke många dagskymtar till den framtidssällhet du har i tankarna. Jag är ledsen på mig sjelf för dessa ord — jag ville så gerna tro allt hvad du tror! Så är det äfven med mig! tillade Emilia. Men då Majken bättre än vi båda kan bedömma sin far, så böra vi antaga att vår kärlek och vårt deltagande se skuggor, der de icke finnas. Tack, mina älskade vänner! Jag förstår er väl och håller er mera räkning för er samvetsgrannhet, än om ni underblåst den villa, som jag märker verkligen tagit makt öfver mig ... Nå, låt oss nu tala om er — ty huru som helst det gestaltar sig med mig, bär jag en aldrig förbleknad lycka i mitt hjerta: min Gudmars djupa och trofasta kärlek. Och kärleken, svarade Emilia med strålande blick, är något så öfverjordiskt, att vi med egandet af den kunna bära allt annat. Din lycka står då jemt i ny knoppning ? frågade Majken ömt,