Aftonbladet – 11 mars 1859, sida 1

det synes mig, Majken, att du sjelf bäst borde inse detta.n Jag är så ovan att ega några förhoppningar, svarade Majken med en hos henne sällspord nedstämdhet, att ni icke börlägga något snödoft öfver dem ..,. Dessutom näruner Jag en enskilt omständighet: Pappa var så inne i ämnet, att nan flera gånger glömde sig ända derhän, att han med en viss frånvaro af det närvarande förtroligt läde handen på hans axel, kallande honom du gång på gång; och än mer: han såg ett par gånger ut liksom han ertappat sig sjelf på något, som han velat dölja. Nå, hvad kunde det annat vara än den inom honom arbetande tanken på en möjlig försoning, hvilken han dock bortblandade i det främmande ämnet. Och när detta samtal var slut? frågade Thorborg. Då gick han hastigt upp på sina rum, der han spatserade fram och åter hela aftonen och tycktes alldeles ha glömt bort Gudmar ... Och sedan ni hört detta, undrar ni väl icke på, om den tanken byggt bo hos oss båda att pappa under de timmarna funderade på många saker angående framtiden. Det var eget att hvarken Emilia eller Thorborg kände sig i stånd att uppstegra sina känslor till ett rätt lifvadt deltagande i vännens-förhoppningar. Det föreföll hvar och en ef dem som om kärleken fullkomligt fördunklade Majkens vanliga skarpsinnighet och att andra, främmande orsaker voro inblandade i dessa förhållanden. Och din mor, undrade Emilia, hur såg hon härvid ut? : : Mamma såg ut just som ni båda, det vill säga som om hon icke vågade hvarken tänka eller tala öfver ämnet. Dyra Majken!i Emilia strök smekande handen öfver sin väns,