Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 1

drömde under en fullkomligt naturhg sömn att er aflidna hustru befallde mig att stiga upp och följa henne. Under drömmen får själen förmåga att öfverboppa tid. och rum. Vi. kommo till en stor stad, der vi stannade vid ett mindre hus, omgifvet af höga träd... Hon försvann, och då jag trädde in, fann jag er sitta innanföre en stor sal. Jag såg er tydligt, men hvad jag sade har jag ej något bestämdt minne af. Kapten Geisterns blick stirrade i tomma rymden. d Otroligt... ofattligt...... Det var då verkligen icke på Bistrups gård — det var i mitt hem i Flensburg... Och hon, hon visade er till mig?, Thorborg nickade ett tyst ja. Och sade... eller sade hon ingenting? Hans röst darrade. En skär rodnad gled öfver den unga fiickans ansigte. Jag har omtalat för er hvad jag ansett vara af vigt — och jag tror att det varit det lifliga intrycket af denna dröm som inverkat på er sjukliga själ. För Gud är ju dessutom ingenting omöjligt, och derföre kunde ju äfven ni i er dröm se mig. Så är det... man kan icke finna någon annan tydning. Men, huru som helst, denna hemlighetsfulla gemenskap är mig högeligen plågsam; och jag erfar för er — förlåt min uppriktighet — en fruktan och en obenägenret, som jag tillförne aldrig erfarit mot något menskligt väsende. Jag förlåter er detta gerna, herr kapten! Menniskan styr ju icke sjelf sina intryck. Längre fram... . Nej, nej, nej, säg icke att det skall bli annorlunda längre framil Det var blott det jag ville: sägav, återtog Thorborg: längre fram, då ni lemrnat dessa