Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 1

kades och lät sin lilla hvita hand kylande stryka öfver sjuklingens heta panna. Geistern spratt till. Är ni verkligen af kött och blod, ni lilla qvinna? frågade han med en irrande blick. . Hvarföre fråga så?, Ni ser ut som en ande.x Bor icke en ande i hvarje kropp! Jo visst; men hos menniskan ser man mera kroppen än anden, och er kropp är så liten, att den stundom förekommer mig som blott en dimbild. ä Den är likväl ganska fast! försäkrade Thorborg småleende. Tänker ni bli qvar här? Ja, jag skall nu gifva er in era medikamenter. Huru snart kommer löjtnanten hem?, Troligen icke förrän emot aftonen. Jag finner mig så väl med honom. Se här dekokten! Kaptenen sväljde skyndsamt den feberstillande drycken. Huru längesedan är det löjtnanten reste? Ungefär en half timma. vIcke mer — icke mer?, Vill ni att jag skall sätta mig här och språka med er, kapten Geistern? Jag tror mest att jag försöker sofva lite. Nå, gör det! Jag kan ändå bli qvar. Den sjuke mannen syntes innerligt missbelåten. Han teg emellertid, tillslöt ögonen och drog djupa andedrag, liksom för att inbilla sig sjelf att han höll på att somna. Men allt emellanåt gläntade det ena ögonlocket upp för att se om Thorborg satt qvar, och hvar gång han varseblef det englamilda ansigtet, som nu hvilade i handen — hon tycktes ej gifva akt å honom — syntes en våglik oro Komma jporom nära, och så vek sömnen ännu längre ort.