Aftonbladet – 9 mars 1859, sida 2

af de tvenne ledamöter de nu skicka till underhuset, och dessa 15 röster utdelas till andra större korporationer. För öfriga föreslås betydliga nedsättningar i vålomkostnaderna. Det öppna omröstningssättet bibehålles. I sitt försvar af denna bill och utredning af dess motiver förklarade skattkammarkansleren, att det hvarken är folkmängden eller egendomen, som bör reptesenteras i underbuset, utan opinionen. Derpå ingick han i en vidlyftig kritik öfver hr Huämes och dess skolas åsigter. Hr Disraeli indelade reformvännerna i tvenne klasser; dem, som toge folkmängden till utgångspunkt, och dem, som ville tillämpa 1832 års reformbill på 1859 års förhållanden, och ställa sina åtgärder i sammanhang med konstitutionens anda. Då skattkammarkansleren bär tillade, att till det senare slaget af reformvänner kunde räknas hennes majestäts ministrar, väckte detta yttrande en viss munterhet inom huset. Lord John Russell bestred billen egentligen på tvenne skäl. Först och främst emedan deruti ingenting vore gjordt för de arbetande klassernas politiska emancipation, och för det andra emedan det ministeriella förslaget borttoge valrätten för omkring 100,000 personer på landsbygden, hvilka nu äro i åtnjutande deraf. Då talaren hade tänkt öfver hvad en reformbill egentligen borde innehålla, och hvad som en vis lagstiftning hade att förbättra i det nuvarande representationssystemet, hade det verkligen aldrig falht ho nom in, att man kunde vilja borttaga just de fördelar. detta system tillförsäkrar. Lorden tann billen i sitt nuvarande skick icke innebära något framåtskridande, och att den icke ens kunde betraktas såsom en verkligt konservativ åtgärd... Jag skulle kunna begripa? — tillade han — en konservativ minister, som sade: ?Vi vilja icke förändra någonting fön än det visat sig att genom det nya sakernas nuvarande skick kan förbättras?, — men hvad jag icke kan begripa, är en konservativ mivistör, som framkommer med en stor plan. hvarigenom 100,000 elektorer uteslutas, och som. icke stadgar något till förmån för der ärlige mannen, den oförtrutne arbetaren. (Stormande bifallsyttringar.) Hr Fox fästade uppmärksamheten på att man redan 1832 försummat att göra något för de arbetande klasserna, men att man då gjort en slags tyst öfverenskommelse med dessa klasser, och såframt de icke genom en agitation för egen räkning ville förhindia billens antagande, så vore medelklassen benägen att framdeles lemna :sitt biträde till deras emancipation. Parlamentet hade för öfrigt icke den ringaste anledning att misstro arbetareklassen. Hr Roebuck -erinrade regeringen i ganska tydliga och kraftiga ordalag derom, att den ej hållit sig uppe genom nåot annat än de radikalas understöd, och att en borde ha betänkt detta vid redaktionen af sin bill. Nu komma detta partis medlemmar att skilja sig från regeringen, och att förkasta dess propositioner. Hr Edwin James förklarade sig viss om, att billen icke kothme att tillfredsställa landets liberala opinion. Lord Palmerston sade sig nu ej vilja diskutera billens förtjenst, utan frågade blott när ministern ville föreslå dess läsning. Hr Bright: :Den värde ledamoten skulle — jag vågar påstå det — ha kunnat föreslå en vida bättre reformbill; men det har vid detta tillfälle legat honom om hjertat att representera ett parti, som alltid med envishet vägrat hvarje utvidgning, i folkets politiska makt. Jag har mycket beklagat, att han och hans vänner samtyckt att taga denna fråga om; hand. Den valrätt, ban erbjuder, är en barnslighet, en skymf, och den är oantaglig inför landet. Han hade gjort bättre, om han velat hålla sig vid sitt. partis: gamla praxis, den nemligen, att vägra alla förändringar af denna natur. Jag är viss, att underhuset icke korhbmer att antaga de här föreslagna stadganden. Jag är öfvertygad om, attingenting skulle vara mer egnadt-att framkalla missnöje i landet; Jag ämnar innan kort inlemna en bill, bygd på konstitutionens principer och vida konservativare än regeringens.