Aftonbladet – 9 mars 1859, sida 2

det fallet, att de ansågo de besynnerliga saker, som den sjuke talade, vara talade i yrsel. Ty hvad slags mening kunde det finnas deruti att han oupphörligt ville se Henrikas minnesvård för att sjelf läsa hennes namn och den inskrift, hvarom han förordnati brefvet. Och han syntes få en ännu mer brinnande feber, då man icke ville besvara hans frågor om bergarlönen, dukater till hundratal, juvelringen och gud vet hvad. Man hade ännu icke vågat säga honom hvar hans Henrika hvilade, ty han skulle då ha störtat ut; när så han icke funnit den minnesvård, han fantiserade om, hade han utan tvifvel trott att man bedragit honom äfven i allt annat. Han hade dessutom en mängd andra id6er, uppkomna af yrseln: han talade om domaren, ett råd, söm skulle fördela penningarne, han talade om besättningens förskräckelse för kompassens missvisning — hvad man dock tyckte sig kunna begripa — men ingen utom Thorborg fattade hans RE på Bistrups gård och hvad ban der lidit. Dessa anspelningar hviskade han blott helt sakta. Och Thorborg ansåg sig icke böra nämna dem för doktorn, som då ... Hon qväfde alla vidare tankar häröfver, men trodde sig handla rätt, af det skäl att kaptenen eljest skulle finna ännu starkare otro för sina påståendeneller hvad helst han sade, öfrigt sammanblandade sig detsista skeppsbrottet i alla den olycklige kapten Geisterns tankar, . Det var först under lördagen, då en fullkomligt gynsam vändning i sjukdomen inräffat, som ryktet om den förolyckade man1ens gemenskap med det funna liket började sprida sig. Då detta rykte kom till Ufklippan, sade otsgubben till Gädda: ; Ser du, Guds finger) kom ändå, kom så