Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 2

en gammal ballad, den man sjunger refrängen på af blott vana. För några ögonblick vaggade Majken sin kind af och an mot banden. Tycker du ännu det är skäl att rida till kyrkan ? Nej, jig tycker att jag redan bort ha gett mig af. Hästen står sadlad... Farväl, älskade mamma — jag vet att mamma har mig i sina böner, då mamma tager ner postillan. Jag har dig i mina böner både morgon och afton och hvar stund... Jag kommer väl ut och ser på dig, när du är färdig. Jag träffade icke pappa, då han for. Vet mamma hvart det bar af? Till Svenby, der han skulle vara närvarande vid sockenstämman,.... FE Majken skyndade in i sina kom efter en liten stund, iklädd en mörkblå riddrägt och sin svarta kastorhatt. Hon var en riktigt vacker amason till häst. Och fru Moss såg innerligt förnöjd ut, der hon stod och med hemlig modersfåfänga betraktade sin Majken, der denna, nu lätt och artigt helsände henne med ridspöet, satte af liksom en vind utåt dalsänkningen, Detssynes nog, sade modren för sig sjelf, att hon vinkas af något mera än kyrkan. Emellertid såg det ut som det denna gång varit endast för kyrkans skull, som Majken kommit dit, ty gudstjensten hann både börjas och slutas, och ändå trädde ingen sådan ung man in som den Majken drömde om, emellan det hon uppmärksamt lyssnade till predikan, Men huru mången annan ungersven med klara blå ögon och nordens ljusa hår, upp-. sträckt i fin blå kavaj och lysande silkesnäsduk i hand, blickade icke bakom denna för