Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 1

rummet, utanför hvilken den besökande stod, och lyssnade med spändt öra. Herr Holt... herr Holt! Rösten är förställd... Den skall: hkna Jannes. Herr Holt... kära herr Holt, efter herrn är uppe, så öppna för all dell Så väl den tslingen härmar Jannes röst... Judas — jag går icke i fällan... Men om det är min egen galna rädsla som förhexar mig... om det verkligen är Janne... om han skulle ha gått i förbund med mina fiender? Hvarför i Herrans namn vill herrn icke öppna — jag är så sjuk, så sjuk så. Låna mig för all del dropparna för krampstillning, som herrn fick af doktorn. Jäså... ja, Ja — jag hör att det är .dul Holt återkom ur sin villa. Gå och lägg dig och båll dig varm — jag har inga droppar qvar ... Har du ljus med dig? : Nej... men får jag icke flaskan ?, Den är förkommen. Och hvad skulle du med den, när innehållet är slut? Janne släppte dörrlåset ochbörjade gå tillbaka. Vid de försvinnande menniskostegen erfor Holt ånyo hela den fasansfulla känslan af ensarhheten. I detsamma började bandhunden att skälla, och liksom i harmoni härmed stampade hästarne i stallet, medan flöjeln gnisslade af. och an på stången. Han gläntade på dörren. Janne, Janne, kom tillbaka — bvad är här för ett ohyggligt väsen... tror du att det kan. vara något dernere ?n Åh nej — åtminstone tror jag inte på det skrocket, söm så många andra svär på är sanning, att det skall Vara den uppflutna innan som hvar fredagsnatt rör på faggstången... Har icke herrn hört det?