Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 1

hörde han tydligt, fastän han icke förmådde urskilja hvarifrån — och steg kommo i riktningen mot trappan. Han famlade åter efter ljuset, och denna materiellan förskräckelse gaf bonom så pass stål i nerverna, att han fick tag i både ljuset och dosan med svafvelstickorna — men der fanns olyckligtvis ej qvar mer än en enda. Om den ej tar... om den ej tar...... Jag tror stegen gingo tillbaka.... Jesus, nej — det knarrar på första trappsteget... Och sakerna midt på golfvetb Han drog svafvelstickan häftigt mot väggpanelningen. Den tog eld i ögonblicket, så att han såg lådan, men icke ringen. Stickan i den darrande handen flämtade med sin lilla låga fram och återöfver ljust veken. Redau syntes liksom en liten stjerna i den, men under tiden minskades stickan allt. mer och mer, och innan stjernpricken bann till upplysning, hade sista skaren nedfallit och alltsammans slocknade på en gång. Holt stod åter i fullkomligt mörker. Och emellertid kommo stegen allt högre och högre uppför trappan. Uppskrämd ända till vanvett, började han inbilla sig att den gående var någon af Hjelm gömd rättsbetjent, som kommit att midt. i natten gripa honom. Och nu skulle ju allt tala emot honom, såväl sakerna från det plundrade liket som hans egen sinnesförvirring. 7 Han. kastade sig ned att söka lådan, hvilken ej var svår att finna. Men hvar gömma henne — i sängen, i kakelugnen... nej, det dugde icke: allt skulle ju naturligtvis blifva undersökt. 5: I sin rådlöshet hade han ingen utväg kunnat finna, då det klappade på dörren och vred flera gånger i det tillriglade låset; Varligt på tå nalkades han den sida af