Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 2

äfven då... Jag hade nyss varit mycket sjuk... till och med mer än sjuk...jag trodde att det var en villa från Bistrups gård — men ni vet ingenting om det stället. Thorborg iakttog tystnad. Nåväl, återtog han med en förtrolighet, som bar hela prägeln af den mest förtärande mjeltsjuka, blif icke rädd för mig, unga flicka ... jag har varit;— ban strök med han den långsamt öfver pannan — förståf ni mig ? Ja, jag förstår Thorboörgs ögon stodo fulla af tårar: S Hör, hörb, fortsatte han i: denna klagande ton; på hvilken vågen och vinden kunna samspråka, hör:s jag satt på Bistrups gård — det är dårhuset. Var niicke der någongång ? Aldrig) Men säg mig, sade han, fattad af en hastig ingifvelse, och han lade nu sin egen hand öfver Phorborgs panna... -Ni sjelf i Jag sjelf ? Har ni... förlåt mig, men allt detta förekommer mig så outgrundligt... så osannolikt... har ni icke-tidtals erfarit: besynnerliga förändringar inom ert hufvud? Har ni-ej märkt att vissa föremål gestaltat sig på annat sätt än ni varit van att se dem? E Nej, tro mig — jag är icke ens svärmisk till sinnes, och beröringen med de: underbarare naturkrdfterna kan jag aldrig anse för något: annat än lerinringar om att vi. stå i samband red en Högre makt, som låter oss utföra sin. vilja. Men den en gång upptagna idden syntes den sjuke främlingen så-sanpnolik, att han icke ville släppa den; och jäst tanken att han med försigtighet borde behandla denna kanske just nyss tillfrisknade själ, bidrog lika mycket som det hemlighetsfulla .band; -han . fann emellan dem, att bryta den: farliga. förlamning, som hållit honom: bunden och hvilken utan dessa omständigheter troligen skulle hafva återbringat honom till Bistrups gård. Hvad som nu smärtsammast inverkade på honom var fruktan att han ej säkert kunde