Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 2

jr —L Jag bör kunna bära glädjen... jag har burit så stor, så stor smärtä. Gråt då i stället, sade Thorborg med ett sakta klagande tonfall i rösten; gråt rut... Hon kom till våra stränder, men, såsom ni väl vet, hennes ände hade redan vändt hem. Det uppstod en tystnad; afbruten endast af den olycklige mannens dofva suckar, blandade med en och annan halfqväfd snyftning. Jag visste det! sade han-slutligen. Jag var full af dårskap ..... Jag får ju se hennes rum snart — är det långt borta? Nej, nära — men ännu säger jag icke hvar. Nu vill ni ju lefva och strida såsom. hon begärtI Hvad är det som berättigar er att åtaga er detta värf? Å Jag, svarade Thorborg mildt, band bennes dödskrans, jag vårdar och älskar hennes hviloplats — jag är den, till hvilken. hon genom drömmen sändt sin hbelsning till er. Med en rörande barnslig glädje fattade han hennes hand och höljde den med tårar och kyssar. Välsignade, hviskade han, vare dessa händer, välsignade vare dessa läppar, som tala till mig... Men han släppte hastigt handen — drömmäår äro -blott drömmar. De röster, sade TKorborg, som komma uppifrån, kunna ej nå oss annorlunda än ige nom drömmen eller :aningen. Kanhända... Min egen själ har nog förstått detta... Men jag hade sett er förr... hvar — hjelp mig då...... Jag kände igen er, straxt då jag fick se er, och jag erfor samma smärtsamma obenägenhet som jag erfarit en gång förr. Kan det icke också möjligen hafva varit i en dröm som ni sett mig? Åtminstone, -tils lade hon djupt rodnande, igenkändejag er endast genom den syn, som jag under sömnen sett. Store Gud, är det möjligt...... Ja, ja, det måste vara så! Ni besökte mig — men jag vet icke om jag drömde. Ni kom från henne