Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 2

mina raska gossar... Ah... hvad är detta — och jag befinner mig här.p Han störtade åter upp och famlade efter dörren. ER : Förtviflan, den naturliga förtviflan hade nu fullkomligt väckt honom: Hans förnuft var räddadt, men själen kämpade i ryslig ångest. Då öppnade Thorborg dörren. Se här, kapten Geistern, äro de tre män, hvilka gjort allt för att rädda Fortunas kapten och besättning: Förebrå) dem ej att de icke lyckats med någon mer än er sjelf! Jag minnes nu allt... Den unge skeppsbrutne mannen utsträckte sina händer... Min tacksamhet mot er; redlige och modige män, har varit dålig, men tillräknen mig ingenting! I tre dagar, i tre nätter hade vi arbetat öfvermenskligt för fartyg och lif. Dessa tre dygn: förefalla mig som tre sekler... ; Min besättning, min besättning — alla Fortunas försvarare ha gått till ro,utom en, den ovärdigaste. Ack, hvarföre återfick jag detta befäl; hvarföre följde jag ej honom som gick sist? Det : var just hvad j ville, käre herrel sade lotsgubben, som nu framträdde och, aftagande mössan, fattade kaptenens framräckta hand. Men den herren; som är öfzer alla herrar, tillät mej stackare att bevara er från den synden att bli sjelfspilling:..: Och låt oss nu prisa vår Frälsare och dernäst det unga redskapet, som han valt till: lots åt eri denna sista nödem; — gubben visade på Thorborg — för det j återkommit till sorgen, som, :hur grufsam den än är, ändå alltid är helsosammare och bättre än den stumma anden, som höll er i tvång., En högtidlig rörelse, högtidlig som en verklig gudstjenst, gick genom alla, dem, som stugan inneslöt. Hvar och en tryckte med varmaste deltagande den bleke främlingens så. trofast. utsträckta bands e (Forts. följer.)