Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 2

fästa sig vid de ord, den unga flickan uttalat, nemligen att han skulle finna platsen, der hans jordiska hopp blifvit gömdt. Efter ett ögonblicks forskande eftertanke sade han hastigt i afsigt att öfverraska henne (det var tydligt hans öfvettygelse att de nu -häde ombytt roller): x Såg ni hennes vigselring ? Jal svarade Thörbörg. Och bokstäfvarna? H, B. och O.: Gb Gud allsmäktig Vare lofvad! Den blick, den suck, som nu gick från hans hjerta till himlen, var full af redig och djup tacksamhet. Henrika Benzen och Otto Geistern... upprepade han gång efter annan. Mitt namn talar ju bekant till er? Nej, det har jag ej förr hört och har ej kunnat gissa det. : Har ni då glömt att det stod under brefvet? Dessutom, om ni, såsom ni så skönt sade, vårdar hennes rum, har ni ju läst hennes namn på minnesvården. Det var en enkel inskrift jag bestämde. Men ha mina öfriga order blifvit uppfyllda, så harväl äfven denna: blifvit det? N Olyckligtvis,, tänkte Thorborg, återkommer nu oredan i hans tankar. Jag måste skynda att inkasta honom i ett annat ämne, så att det ena qvalet återigen upprycker det andra. Högt sade hon: Angående allt detta få vi tala sedan. Låt oss nu i första hand tänka på hur ni kommit hit och huru ni skall komma härifrån! Hit... huru jag kommit hit... ja, ja... Ja, det är sant! Man fruktade att anförtro mig befälet på Fortuna... Och hade de ej rätt.. Lyckan, som så länge följt mig, har med min Henrika öfvergifvit mig. Nu har olyckan satt sitt insegel på min panna... Fortuna... Men var det väl min hand som bäddade hennes bädd så hård... Mina gossar,