Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 1

Besynnerliga barn — och du har ingen farhåga för att bli allena med denne man under sådana omständigheter? Hvarföre skulle jag det? Jag är ingen engel, men jag vill ändå tro på lots-fars ord ... Gå nul De bägge männen trädde ut i stugan, och Thorbörg tillslöt omsorgsfullt dörren... v Sedan. hon blifvit fällkomligt ensam med främlingen, höjde sig hennes hjerta i en outsäglig brinnande bön till Honom, som icke allenast sjelf utöfvade sina höga under, medan hanvandrade bland menniskorna, utan ännu dagligen tillåter dessa under attinträffa, fastän de ofta glida obemärkta undan menniskosinnet. Men i minnet hägra dessa under stundom upp och blifva då, långt efteråt, klara bilder, dem vi undanskjuta eller kalla till oss, allt eftersom vårt sinne för ögonblicket är beskaffadt, Det säkra är emellertid att ingen menniskas lif varit så fattigt, att hon icke eger någon dylik erinring gömd i vecken af sitt hjerta, det må hafva ihoptorkat under verldslifvets sol-vindar eller under det tunga dagsverkets kalla och skarpa blås-ilar. Efter den lefvande bönen trädde den unga qvinnan beslutsamt fram till sängen. Här stannade hon ett ögonblick stilla. Derefter vidrörde hon med handen den ännu alltjemt bortvände unge mannen och yttrade i den ljufva ton, som hon så fullkomligt egde i sin makt: Jag kommer från henne ... Hör: hon böntaller genom mig att ni afskakar den dvala, som håller er själ fjättrad och går utan knot och utan svaghet fram på den törnstig, som vi alla måste vandra. t Nu blef det ett djupt, hörbart arbetande inom den skeppsbrutne mannens bröst. Några -korta konvulsiviska snyftningar skakade honom. Sedan flöto tårar, en och en; men han vände sig ännu icke till: den unga budbärerskan, som likväl icke förlorade modet. Vill ni icke svara mig? frågade hon uppmanande.