Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 1

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN AF EMILIE -CARLEN. 6 KAPITLET. Tkorborg. Morgonen efter en storm på hafvet har en egen fängslande karakter. Sjögången fortfar... I ängslig brådska, i ändlös täflan jaga de från djupet uppdrifna svallvågorna hvaranara; men denna täflan är liksom en dans utan musik, ty vindarne hafva tystnat. Och när harmonien elementerna emellan är störd och vattenmassorna häfva sig under luftens stillhet, tycker man sig icke blott skåda denna död-dans, utan man tycker sig vara närvarande vid de sista uttänjda scenerna i en tragedi, hvilken har qvar detfasaväckande, sedan det sköna och majestätiska försvunnit............. Det var emot middagen, då den lätta båt, som roddes af Storke-Pelle och i hvars akter Thorborg och Gudmar sutto, arbetade sig fram till. Ufklippan.: Nå, det går bran, sade Gudmar leende, du är tapper som en -hjeltinna, lilla helgonbarn! Om min Majken såge dig här, skulle hon tro sig se sin egen spegelbild. Och svallvågorna sjelfva ryta sitt bravo — det hör du. Ja, ja, sade Thorborg med en blick af tillfredsställelse, det har varit en stor barnslighet af mig att känna denna fruktan, som är en kristen så fullkomligt ovärdig. Men du kan tro mig, Gudmar. att det icke är jag sjelf som fruktat: det är en makt i kroppen som gör att den darrar och skyr det vilda vattnet, liksom själen -Kulle fly en vild och ond handling. Jag kommer ej till rätta med denna söndring. Förstår du den? Åh, lugna dig du! Till och med stora ) Se A. B. nis 147, 49—53.