Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 1

fårad panna. Hans. ögon, dunklasom himlen i svepning, visade ej minsta skymt till medvetande; och de hvita, hårdt tillslutna läpparne tycktes hafva tryckt sig ihop öfver sammanbitna tänder. Det var icke förtviflan som låg på detta ansigte — det var ett lidande, uttvättadt af blodstårar, hvilka nu, stelnade, liksom inmängt sig i, de slappa dragen. Har du sett någon se ut så,, frågade Gudmar tyst, du, som stått vid så många sjuksängar ?, Jan, svarade Thorborg i en sakta darrande hviskning, jag har sett någon se så ut...... och ihopknäppande händerna, brast hon ut i en stilla gråt. Detta ljud måtte ha berört något sympatetiskt hos den sjuke: hans ögonlock började sakta rycka och långsamt höjas, tills blicken fästades på henne, som gret så nära honom. Men hvilken bestörtning. intog ej de vid detta uppträde tillstädes närvarande, och synnerligast Thorborg sjelf, då den skeppsbrutne mannen med ett utrop, hvilket ingen kunde tyda annorlunda än såsom ett fasans utrop, slog båda händerna för ansigtet och vände sig bort. Under . några minuter rådde en djup tystnad i rummet. . Slutligen sade Thorborg mildt, men fast: Gudmars. du ser att jag gjort ett intryck på den sjäke, om än ofördelaktigt ... Må både du och lots-far gå ut till Gädda i stugan och icke komma hitin förr än jag säger till — vill du det? Skall jag det våga? frågade Gudmar med. en vädjande blick på gubben. I Jesu helga namn kan en våga allt, och mamsell Thorborg skall visa oss — det känner jag fullväl på mej — att englarna inte vända om från någon menniska innan de hittat en fläck, der de kunnat lägga ett välsignadt liseord. för bedröfvelsen. Nåväl, så går jag då.. Men. var icke länge ensam med honom, det ber jag dig! Icke längre än som behöfs.