Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 1

han blef ensam qvar, medan de andre fick påmönstring till paradiset. Och ingenting har han förtärt? Nej då! Här kom för en liten vändning sen så rar en soppa från ungafrun på Svartskär, men han ville inte ens öppna mun — ja, han märker inte en gång om en håller sked förn. Och, förstås, han ligger i kläderna, som löjtnanten fick på honom, när vi hade haften på jakten..De voro nu inkomna i stugan, der lotsgubben från inre kammaren trädde emot dem och upprepade ungefär samma rapport med det tillägg, att han bestämdt trodde det något var i olag inom den främmande mannens hufvud. Han hade på sista halftimman liksom smålett ett par gånger, och en märkte grant att han inte sjelf märkte till det. Medan :Thorborg uppackade det medförda, gick Gudmar in i flaggkammaren. : Men. den. unga fliekan hade knappt hunnit mer än sluta. sitt bestyr, innan brodern åter kom ut; Är du redan tillbakal, Ja, han är sannerligen så hemsk att se på, att jag ville ut och tala. med dig. Om icke du bringar lif i honom, så måste han förblifva här tills vi få hit provinsialläkaren. Ty jag vågar icke föra ut på sjön en menniska, som, precist efter hvad Gädda sade, är hvarken lefvande eller död... -Då jag reste, bade jag fått honom att tala åtminstone några ord. Nu är det alldeles omöjligt — jag tror att han ej ens känner igen mig. Låt mig gå in! Är du icke alls tveksam? frågade Gudmar. Nej — jag föreställer mig att det är en sinnesdvala, som förtviflan och kroppsansträngningar åstadkommit. Du vetatt jag i sådana saker aldrig är rädd. Och med hela frimodigheten hos en varm och barmhertig. själ trädde Thorborg öfver tröskeln och fram till den sjuke. Denne var en smärt, medelstor, blek och or5rlig man, med ljusgula, ihoptofvade lockar hängande öfver en hög, redan i ungdomen