Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 1

män, moraliskt: modiga män, hafva erfarit samma söndring, och då kan väl en liten tärna icke behöfva oroa sig deröfver... Men underligt förekommer det mig i alla fall, att du i dag under en sådan svallsjö icke är lika rädd som vanligt ? Jag skulle sjelf göra samma anmärkning, om icke mitt mod förklarades genom det deltagande jag erfar för den skeppsbrutne mannen, som derute på Ufklippan verkligen är bra hjelplös. Gudmar svarade ej. Han såg utåt den hvitskummande vattenöcknen och gaf en order åt Pelle angående landningen, Men, återtog Thorborg, du har icke sagt mig om våra hedersgubbars båt blef bergad. Efter så mycket annat lyckligtvis flutit upp på stranden, så har kanske den också kommit till rätta? Ja, den bergade sig sjelf af gammal vana och kärlek till egarne — men så är det ock ett praktexemplar af båt-skal, och gubbarnes glädje, då de återfingo snipan, var icke stort mindre än då de återfunno hvarandra i lifvet. Hederliga, förträffliga själar, som skärgården kan vara stolt öfver att egal Alltid, svarade Thorborg, sjelf med en oskyldig stolthet, alltid erkänner du andras förtjenster, men med dina egna är du tystlåten. Har icke nu du egentligen här varit Guds redskap., q Nå, redskapet måtte icke hafva något att förhäfva sig öfver! Dessutom var min handling så enkel, att den icke kan komma i den tacksamhetsräkning, som bör hållas emellan gubbarne och den räddade mannen... Men jag undrar huru det nu är med honom. När jag reste, hade vi minsann icke fått många rediga ord af honom. Och kanske att han fätt svälta dertill: gubbarne ba väl ingenting passande — dock fins det gudskelof åtminstone färskvatten På klippan. Å Hvilket utomordentligt under, inföll Phorborg, äro ej dessa friska källsprång ute på kala skären midt i salta hafvet! De påminna migFom källorna i de heta öcknarna