brukas: Men. var det kanske jungfrun såra skulle —näskastas, :så mins jag en jungfru från . ungdomstimaj som inte hade behöft heta jungfru på gamla dar, om hon velat bli buskors åt en, som sen blef en mäkta svårstor.man! Men: det-nöttar inte att tala orm sådana förlegade slagdängsvisor.: Vid: detta: öfverdådiga tal, sonv Verkligen stälde hela. sanunsagan om deradertonårige skärgårdsynglingensioch den femtonåriga skärgårdsflickans söndagsroman för den nu fomtiofemårige; mannens ögon, gick en sjögrön ifärgskiftning öfver hans ansigte. Han tycktes först vara på väg. att säga något, men. han besinnade sig snart. Den värdighet, somn -Kang ställning ålade honom, lät honom inse omöjligheten att. nedlåta sig till en förkla ring... Flan hade ingenting begripit. Kapellpredikanten hjelpte också. sin egen gamle hjelpare ur förlägenheten derigenom att han tvärt högg in i ämnet. Vivika, låt oss vara kloka! Här kowmoer i afton eller i morgon bittida en gäst, den danske kaptenen. Gör derföre flinkt i ordning löjtnäntens rum — han kommer under tiden att bebo Thorborgs.. 4 ; När den gamla trotjenarinnan tillät sin herre och husbonde att tala till slut, var det icke af någon särskilt aktniog för honon;, utan allenast derföre att hon blef slagen af en så stor häpnad, att hon ej trodde sin: egna öron... Man skulle verkligen ha vågat taga detta steg utan att ens fråga henne? I stora ögonblick — och detta var ett sådant för henve — kunde hon äfven vara lugr Jaså, sade hon, och det liknade sig verk-. ligen tillen öm Törelse i rösten, jag hair blifvit: så utlefvad öck-föraktad för de ringa tjenster, jag gjort detta hus, ätt jäg ni bo traktas som en skampåle, den ingen vil: komma nära. Jo jo, det må gå lyckosamt fö