lar jag, så mycke pastorn vet, alla befallningar om skickemat från den spisen, der jag står. Och alldeles inte lagar jag skickemat till några förlisingar, om inte pastorn vet sin respekt för en Herrans tjenare, som pastorn gudbevars skall vara, och talar på ett hyggligt sinne till den, som gudskelof kunde få femton platser bättre än den här usligheten, som jag inte extimerar att tala om. Menniska, jag svär att om du råkat att komma in i himmelriket, innan jag hinner dit, så vänder jag vid porten, om jag än liksom herrn till Morlanda skulle nödgas rida en. hvit häst hvarenda natt på heden. Hvit häst... hvithäst — jo, vackert — visst blås det, fast det inte susa! Det är bara lekemän, som rider hvita hästar, när de för sådana stygga löftens skull, som herrn till Morlanda gjorde, att inte vilja träffa ovän sin i himmelrike, få vända tillbaka utanföre. Men prester — det kan jag svära på för visso — få rida på gamla svarta hästkrakar, och jag tycker mej redan se pastorn hvarenda natt flaxa omkring stränderna här. Jo, jo, den som det såge, finge kanske lyss på tåre-ånger; men dea som då sitter innanföre himlaporten, det är jag, och Vivika med, och så konstbesynnerligt kunde det hända, att jag till och med kanske fått min plats i Abrahams eget sköte. Blygs, qvinna, att tänka så illa om den store patriarken... Men nog om det, som kommer efter! Nu kunna vi gå tillbaka till det, som kommer före, och det är min tillsägelse att du genast lagar färdig kalfsoppan af bringan, som du fick i går. Jag lofvade son min att Sven Dillhufvud skulle komma efter med maten till den förolyckade kaptenen. Jag vet mina skyldigheter och menskligheter utan några påstötningarl! Och det var nu så fint, kantänka, att hålla fram löjtnanten,