så sade åtminstone en och annan inhysesgumma. Men hvem kan tro på sådant sqvaller som inhysesgummorna roa sig med! Hör j moster,, pratade Sven, för att prata bort minnet af sin näsvishet att göra visit i soppkitteln, hvad menar j med det som j säger ibland, att klockaren har fyrn tänd? Har du fått öron, så kan du höra, har du fått ögon, så kan du se... Ser du inte, du enfaldige fiskmåse, att klockarns näsa på qvällarna skiftar starkt i rödt, så fort han druckit första toddyn? Ajia mej, moster, så lefvande och ellande qvick j är! J är då riktigt tillskuren att vara moster åt Sven Dillhufvud. Och så många fyrar jag sett och får se i min dar, skalljag alltid minna mej på klockarns och ha den rätt till varneljus ... Men det skulle nock förlusta mej att veta hvad som såsstämde om humört ert derinne? J låddes tillRtt, vara så harmelig först mot den stackars mannen, som kanske hungrar sej ihjäl, imedan han väntar på soppematen. Hör på, Sven Dumhufvud — har du varit så länge bland folk och ändå inte lärt dej begripa, att en kan ha så många sinnen som timmar på dagen... Men säg mej, pilten min, hvad det kunde vara för ett apartetal som pastorn, löjtnanten och Thorborg höll emellan sej? d Hur i alla så många verldar, som dansa både öfver och under jorden, kan j tänka mvster att jag det vet?, Men ett kan jag redeligt säga er, och det är det, att vill j ställa er väl med. löjtnanten, så låt mej nu snart få skickningenb ; : Lyfter jag inte af kitteln nu, ser du ... Och du, som luktar ikring så listeligt öfverillt, skulle inte veta något2 : (Forts. följer.)