grindar. Ja! skulle alla de olyckor, som af grindar vällats, uppgifvas, som endast undertecknad kunde sanningsenligt förtälja, fordrades derföre -mera tid än läsarens tålamod medgifver. Men det är ej blott olyckor, som göra grindar förhatliga. Den skada i ekonomiskt afseende de för den färdande medföra bör ej förbises. Det tillhör tidens uppgift att hälla goda och väl fordrade hästar. Om man förr såg allmogen hafva sådana, hörde det till undantagen. Deri är förhålländet alldeles emvändt. Goda hästar fordra sorgfällig vård och tillsyn under deras begagnande. Huru är en sådan vård möjlig om blott en körsven skall följa hvarje åkdon, då han måste släppa hästarne lösa medan han öppnar grindar, de der icke sällan äro försedda med ganska svåra slagbommar och stängselinrättningar? Svaret måste blifva att två män skola åtfölja hvarje åkdon. Men är på folk sådant öfverflöd att två män till hvarje åkdon är just en bagatell, och är lasset ej ändå i sig sjelf med en körsven nog, utan att det skall tyngas af två? Enligt gästgifvareordningen får blott en forman efter en till och med tre hästar för deras återhenitande medfölja. Nu äro likväl skjutshästarne af den beskaffenhet att de under hemfärden icke kunna köras genom grindar, utan fara med mindre, än att en upplåter dem och en styr hästarne: hvar skall man i sådant fall göra utaf grindupplåtaren vid bortresan? Ser man saken ifrån en annan synpunkt, så fråga:: njuta ej de jordegare, som bo vid väg, den allmönheten bryter och håller farbar både vinter och sommar, af denna förmån ett behag och en beqvämlighet jemte ett högre egendomsvärde som andra sakna, då deremot den ifrån allmänna vägarne aflägset boende måste på enskilt bekostnad bryta, broa och vintertiden ifrån is och snösamlingar hålla öppen eu längre eller kortare väg innan han får dela allmänna kommunikationsleden? Dessutom har icke den förre enligt 23 kap. 1 4 B. B. och nu gällande expropriationslag annorledes än emot ersättning, tillsläppt något till den allmänna vägen, i hvilken ersättning, rätt beräknad, bort ingå all den last vägen medför? Insändaren i n:r 42 anser behofvet af grindar för begagnande af skogsbete under försommaren. vara oundgängligt: men äfven ifrån denna synpunkt sedd oar ifrågavarande landssed oskäl med sig. Intet är oeml. så skadligt för skogsväxten som betandet wunder försommaren, hvarjemte begagnandet deraf ingifver landtmannen frestelse att hälla och svältfodra flera kreatur, än han med frukten af dep odlade jorden kan väl föda. Det är just på försommaren de till bete utsläppta kreaturen förtära och motrangen de flesta skogsplantorna, hvarigenom äfvensom medelst den för vinnande af ett sådant bete utöfvade svedning och ljungbränning våra oumbärliga skogar nu äro utödda och på flera mansåldrar ej kunna återställas utan större uppoffring, än som måhända är möjlig åstadkomma. Aterställandet är dock nödvändigt, om ej landet måste såsom obeboeligt öfvergifvas! Insändarens opraktiska förslag om afgift till häradets väghållningskassa för hvarje grind, som finge öfver allmän väg uppföras, föranleder den fråga: I hvilken lag eller författning finnes sådan kassa föreskrifven, och hvartill skall den tjena, då väghållningsskyldigheten åligger hvarje särskilt innehafvare af till mantal satt jord? Insändaren söker anslå barmhertighetskänslan, då han talar om en orkeslös tiggare eller ett barn, som lyckliggöres genom en ringa penning, hvilken vid grind afpressas den resande. Huru många bärn, som genom tiggeri vid grindar blifvit moraliskt förderfvade, trodde undertecknad vara ett allmänt kändt faktum. I öfning i lättja, förställning. oärlighet, svordom, afund, spel och fylleriäro icke sällsynta följder af ett tylikt oskick, särdel s inom större byelag, hvilket få, som berest de stora stråkvägarne och blifvit vid grindar af trasiga varelser belägrade; torde hafva undgått bemärka. Icke någon regel finnes dock, som ej tål undantag och så äfven angående förevarande ämne. Det gif: ves neml, flera små afsöndrade lägenheter, deraf å hvardera en ko ej kan året igenom framfödas med frukven af lägenhetens odlade jord, hvaraf sig härleder att förbehåll gemenligen plifvit : lägenhetsinnehafvaren betingadt, att få beta sin ko på bolbyns utmark: Kon, odelbar, måste födas, och hårdt vore, att beröfva den lille possessionaten denna omistliga förmån. Ktt kreatur gör ej heller så stor skada som en hel hjord. Der rågång för hemmansområde med afsönurad lägenhet öfvergår allmän väg, torde det fördenskull vara avgeläget för lägenhetsinnehafvaren, som j kan upptaga hela sin tid med att gå vall med en o, att få tills vidare hålla grind ihägnaden emellan emmancts utmark, och grannars områden; men deraf töljer ej att ett dylikt behof skall afhjelpas med uppoffring af den stora allmänhetens bäs.a. Har bolbyns egare insynat lägenheten så, att den senare ej har bostaden nära rägången vid vägen och kan dygnet igenom Öppna grinden för de väågfarande, så måste den förre underkasta sig skyldigheten att hälla person sour fullgör nämde äåliggande. För att få grindar med minsta omgång och olägeuhbet aflägsnare ifrån allmänna landsoch farvägarne, de der ej tillhöra den enskilte jordegaren och vÖöra kunna få af denne afstängas lika litet, som en enskilt husegare får i, stad spärra en allmän gata, torde alltså icke något annat sätt eller medel finnas, än att en hvar, vid äfventyr af böter och ersättning för kostnaden till grinds borttagande, förbjudes aut upp-ätta sådan öfver allmän väg, utan att tillstånd dertill; med afscende på ådagalagdt behor, varder af konungens befallningshafvande meddeladt, samt utan att vid detta fästes förbindelse för egaren af grinden, att afgiftsfritt hålla den öppen för hvar och en som den genom grinden spärrade vägen befar. Sat sapienti. Februari 1859. Jordegare vid allmän väg. för Bö S AGES IISERAEG FR MYSA BARD 1 BEOSPgenE MO SSE