Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 3

t. ex. för samma ord, skriftspråkets vi råka i st.fi vi råkar, samt dess alternativa maskulina plural döde i st. f: döda. Stor festooh glädjekantat i anledning af Hlustroradt Konversätionsbiads omsider timado befrielse från den svenska landsförvisningen. Introduktion. Upp, allt hvad instrumenter heter, cymbaler, trummor och trumpeter, och gigor, flöjt och kilarivett, hobojor, valdthorn, flageolett, tambour de basque och kastanjett, och hela turkiska musiken med tallrikar och klockors klang! och såscm ackompanjemang, J hundrafemti spalter, skriken CE: Er: Aria. Blyg, der Sundets böljor löga Sällands bokbekrönta strand, slog jag upp en dag mitt öga, barnfödd svensk i främmadt land. Oskuldsfull och, som en tärna, rädd för stora verldens larm, lekte jag och log jag gerna, skämtade jag utan harm, lät den högre politiken och den kära republiken med dess ledsamma. besvär skötas utaf Pål och Per. Recitativ. O! så jag trodde, , . . . drömde så att jag på idel rosor skulle gå, och att kring berg och dalar, skogar, slätter, en liten en så högst lojal, så oförarglig i mitt tal, jag mottas skulle — ack! med varma servietter! Chorus. Ha! Mottas?... Nej motas! Se himlarne tjockna, hör vindarne hvina med vildt raseri! rk se konstellationerna i midnattt förekomerationeraa ; slockna och spå-kråkor flaxa med ohyggligt skri! Och hemliga makter i ogällt förbund sig resa som spöken ur samhällets grund. Scena e duo. Tullstyrelsen: Tillbaka, tillbaka! Du måste förtullas och svara en plikt efter lispundsvigt, och journaliseras, och kontrolleras och debiteras v och exeqveras! Poststyrelsen: Tillbaka, försaka! Du måste förtullas,, men lätt är att se, att det kan icke ske; thy — resolveras: du inhiberas och expatrieras och rent kasseras! Begge: Vade retro, Satanas! Kom inte hit med din svenska tass! Du ville lura mig med hårfin krok, men jag var dig allt för klok, för klok, och såg, beau masque! att du allt var en — bok. Chorus. Och utmed skären, längs den vida strand, hvarhelst der finns en dörr till Svithiods land, postera sig med famnslångt svärd i hand två riddarskepnader ur medeltiden, (den stolta tid, ej ännu rätt förliden!) de sänka klingornai kors: Wer da? — God vän och landsman! — Halt! on ne passe pas ! Aria. Då blir till is min blod, då faller allt mitt mod, till. tronen händerna jag höjer och knä jag böjer. Preghiera. Du nådens utdelare, se till mig arma! i nåder dig aller som nådigst förbarma! I hvad har så svåra jag då mig förgått? ack! att jag är — svensk, är det sådant ett brott, att vredenes åskor derför skola larma, att jag, så beskedlig och hoppfull och glad, skall händö derför som ett — afbrutet blad? Du nådens utdelare etc. etc. Cavatina. Då kommer uppå blixtens snabba vingar ett. telegrafiskt bud från kungaborgen; dess ord, mer ljuft än serafsbarpa klingar, hugsvalelse och tröst elektriskt bringar och det balsamiskt mildt fördelar sorgen: Vi öfver dig ha nådigst oss varkunnat, och — fosterlandet vare dig förunnadt!s Chorus. Soli. deo gloria! victoria, victoria! Solo. Och lefve, lefve och lefve igen Regenten först och konseljen sen! Finale. Ja, lefve han! . Ja, lefve den! Men Er vi stora famnen gifve, Er, myriader kronans män, (Tulln, som är dock vår sanne vän, och Posten, ditto, inclusive!) Oeh så i chorus en. gång än:.; Upp, allt hvad instrumenter; heter, cymbaler, trummor och trumpeter och -gigor, flöjt och -klarinet, hobojor,. valdthorn,. flageolett, tambour. de basque och kastanjett och hela turkiska musiken med tallrikar och klodkors -klang! Och såsom ackompanjemang, jod vänner! höjom glädjeskriken! urrah, hurrah, Kurrab! L EE RE AN 4 ? Orv. Odd. En folkskald i våra dagar. 3 j (Forts. från måndagsbladet). Slutligen förbarmade sig en aflägsen släginge; lärare vid enklosterskola på orten, öfver den redan tolfårigg pilten. Der: blef nan upptagen i kost och boning, och då han ander exemplariskt uppförande och flit gjorde hastiga framsteg och inom få månader hann