Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 1

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN Ar . EMILIE CARLEN. Nu, löjtnanten, ha vi dem I Och derute sågs de gamles båt, likt ett nötskal, än stiga upp på spetsen af en våg, än försvinna i djupet. Men huru än detta skal sjönk och steg och steg och sjönk, närmade det sig dock långsamt, men säkert intill vraket. Tror inte löjtnanten, frågade Sven, som brann af begär att komma ditut, att det varit klokast, om de lagt till der borta i lä och sen tagit en af oss till hjelp — för en kan omöjligt ro båten, när trossen skall inhalas; och lemnar en af dem årorna, så kan snäckan lätt drifva å? Du tycks ha rätt, Sven, så mycket mer som de icke för brottens skull kunna nalkas vraket närmare än på tio eller tolf alnar. Men dessa män äro så erfarna, att då de icke lade till här, har det för en eller annan orsak varit omöjligt... Tala nu icke ett enda ord I RISE Med andlös uppmärksamhet följde tulljaktens befälhafvare och besättning, liksom de på vraket qvarstående tvänne männen, den lilla båtens alla rörelser. es Den ene af dessa män syntes med slö likgiltighet a!vakta utgången, under. det den andre stod färdig thed en tross i handen för att kasta ombord, då den räddande farkosten komme tillräckligt när. De gamla männens krafter tycktes ännu vara oförminskade, men ju närmare de kommo mot platsen och det grundare vattnet, desto förfärligare blefyo brottsjöarne, och de ) Se A. B niis 1—47, 49 ock 50.