Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 1

Härefter syntes det liksom om någon strid föregått emellan lotsen och mannen, som han ville rädda; och denna strid slutades så, att den starke gubben tvang den andre, hvilken synbarligen ville blifva den siste, att klättra ned öfver relingen. Kroppens hastiga beröring med de brusande brottsjöarne satte den skeppsbrutnes slappa lifsandar i den af gubben beräknade spänningen. Han arbetade sig utefter linan, förenad med den genom ett löpande tåg — och vid slutet af denna vådliga väg tog Gudmar i sina armar en man icke Mycket äldre än han sjelf, men, såsom det tycktes, utan många pulsslag qvar. Denne mans läppar hade inga ord till hvarken tack eller klagan, men de glasartade ögonen, som voro riktade utåt sjön, talade ett sönderslitande språk. Någon välgörande vanmakt kom ej att befria honom från den syn, som ingen kunde undra på om den slet sönder sista strängen i hans hjerta. De omgifvande hade dock nu mindre än förut ögonen på främlingen, sedan han väl blifvit bergad: allas blickar fästades på lotsen, hvars hvita lockar, belysta af månskenet, genom stormvinden kastades af och an kring de bruna kinderna, der gubben bland forsande skum med väldiga tag arbetade sig fram till stranden. Och nu stodo de gamla brorskamraterna tätt slutna intill hvarandra, Åh, hå — Gädda du, Gädda du! Lots-far.... lotsfar! Vår Herre låter än en gång sjöfåglarna flaxa hem. Vid detta återsende syntes en tår i Gudmars öga. Sven Dillhufvud gjorde höga luftsprång, och Storke-Pelle tog fig afsides en väldig klunk af det krampstillande :medikamentet.