Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 1

Rådet uppfattades, ehuru det tycktes ske med någon motvilja. Och nu hann icke ens löjtnanten sjelf komma före Sven Dillbufvud, som redan slitit af sig kläderna och ställt sig med åran så långt ut i vattnet som han kunde hålla stadigt fotfäste. : Kampen blef hård, men kort — och inom några ögonblick hade gamle Gädda kommit upp på holmen, der han likväl nedföll sanslös efter ansträngningen. Sedan Gädda väl var i säkerhet och lemnad åt Pelles omsorg, flögo löjtnanten och Sven åter till den plats, hvarifrån vraket bäst syntes. De funno det tyvärr ännu mer styckadt genom bränningarnes våldsamhet. Guds .död, utropade Gudmar — de äro nu blott två... Mannen, som kastade trosser, saknasl l I nästa sekund flög han, liksom träffad af en hastig ingifvelse;y med tankens snabbhet öfver holmen ombord på jakten. Och lika snabbt ilade han tillbaka. Har löjtnanten haft en lycketanke? ropade Sven mot honom: Äro de båda -qvar? var Gudmars. enda ord, och den fiämtande rösten visade den ångest, hvarmed han afbidade svaret. Ja, ja! Jaktlöjtnanten höll i handen ett stor-snöre för djupmete, tvinnadt af finaste hampa och försedt med sänk-lod af bly till nära ett skålPunads vigt. Han aftog tafsen med kroken och svängde lodet som en slunga fram och tillbaka. ; . Förstår du nu? Jag har en stark och! van arm... Det skall nog gå. Jesses, att det inte var jag som hitta pået — men jag unnart åt löjtnanten! utbrast Sven, under det han betraktade huru hans förman skyndsamt. vindade upp snöret och Jade det i