Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 1

nanten vara så ogudaktig och vilja att jag inte åtminstone försöker att komma sådana karekarar till bjelp 2 Enfaldige gosse, om de kunde hjelpas af någon annan makt än Guds och deras egen sinnesnärvaro, så stode icke: jag sjelf här... Men ser du hvad Herren förmår — der sticker lotsgubben upp ännu med trossen i hand... Och nu halas han upp på vraket. Icke är der någon säkerhet, men en möjlighet til hopp kan ändå finnas, så länge de kunna hålla Up... Och se der — himlen vare lof — ha vi vår hederlige gamle Gädda. Han drifver hitåt med båten... han har, ser jag, hakat sig fast vidden... Att icke kunna hjelpa... att icke kunna hjelpa! Möjligen går det, om han icke blir sönderslagen vid landningen. Löjtnanten, jag står det aldrig... jag står det partu aldrig! skrek Sven, med sina upprörda känslor springande omkring i vild förtviflan. . Tyst — rör dej intel förmanade : Pelle, hvars blick liksom Gudmars stod spänd på kampen derute. Och allt närmare holmen nalkades Gädda. Oupphörligt slogo vågorna sina väldiga slag öfver båten, men den gamle sjömannen simmade och släpade likväl med. Under tiden syntes lotsgubbens resliga gestalt på det allt mer och mer hotade enhet höja sig öfver de sista tvänne männen, för hvilkas räddning han gjort så stora ansträngningar. G , Hans armar gjorde några rörelser, som Gädda icke kunde se, hans röst gaf några anvisande top, dem vinden dock förtog. Men nu hördes Gudmars röst, stark och klar, med vinden tillföra den gamle följande ord: För Jesu namns skull släpp båten och försök att-komma på sidanom holmen — der kunna vivuträtta nåfgot.