Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 1

åskådande fruktade i hvarje ögonblick under outsäglig ångest att båten skulle förfyllas eller få en grundstöt och krossas, Andtligen syntes lotsgubben anse , rätta tiden vara inne för den tilltänkta handlingen. Han gjorde tecken åt de skeppsbrutne att bålla sig färdiga med trossen, och sedan han satt båten rakt emot vinden, kastade han, med en skicklighet, som mången man i fulla ungdomsstyrkan kunnat afundas honom, åran till Gädda så att den ögonblickligen kom in i tollgången, reste sig upp och emottog lyckligt med ena handen den ringlande trossen, som for genom luften, kastad med öfvad kand af — såsom man sedan fick veta — förståfStyrmannen på det förlista skeppet. : Men vare sig att Gädda icke nog hastigt fick tag i åran eller att någon af dessa tusen oförutsedda tillfälligheter, som kunna inträffa, lade sig i vägen — nog af: den hoppade åter ur tollgången. Vid hans försök att få den rätt kom båten på sidan, och innan lotsgubben hann belägga trossen och skynda sin gamle kamrat till hjelp, käntrade båten — och hela det nattliga skuggspelet försvann för åskådarnes ögon i djupet, begrafvet af den efterföljande vågen. Med dödsbleka anleten hade jaktlöjtnanten och de bägge karlarne åskådat scenen på hafvet, och nu stirrade de häpna på den punkt, hvarifrån allt försvunnit. En tung suck häfde Gudmaärs bröst. Der-, sade han, Ygingo två ädla hjertan bort, som aldrig klappade redligare i någon mans bröst! Nej, förrän jag hjelplös åser detta, ropade Sven Dillhufvud, så..... Stannalb bjöd löjtnanten i sträf kommandotön... Tag på tröjan igen! Att här ge sig ut vore Vänvett. . Men; titbräst Sven snyftande, kan löjt