Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

Och var det ej grannt attse huru destadiga armarne befallde öfver det lätta verktyget och. huru de hvita lockarne flögo för vinden, flögo4 kring de väderbitna kinderna, medan de klara oförvillade ögonen letade sig fram så säkert som om de -hållit utkik öfver den jemnaste sjö! Och slutligen hvilket .orörligt lugn, under det den brusande orkanen lyfte -båten högt öfver vågens topp och vågen sjelf piskade sitt yrande skum i vilda hvirflar öfver och oOmkring dem! S ad Men utan tvifvel utgjorde deras mångåriga vana och likgiltigheten för faran grunden för detta liksom förstenade lugn, hvilket icke gick ens i-en skiftning af fruktan, då arbetet att tvinga fram båten började anlita -deras krafter tillsen höjd, .som de knappt hade anat, Fartyget, sade lotsen, har redan gått till: slutet -på sin färd — det står i Herrans hand om inte folket gjort detsamma. Jag fruktar en fruktan värre än all annany svarade Gädda: jag tror att vi inte kan lägga tilll t Lotsen utstötte ett kort: Bia, få vi sel Ja Jan, menade Gädda, vi få se ettstycke arbete, som vi knappt sett maken till i ung-; domenb En gör hvad en kan — resten gör vår Herre, om det behagarn. 3 KAPITLET. Skeppsbrottet. En qvart timma efter det jaktlöjtnanten utdelat sina order, nalkades jakten under nära bottenrefvade segel intill Klintholmen åt läsidan, der den snart skulle få smult vatten och emellertid icke löpte den fara som lotsgubbarnes båt uppe i lovart, 7 Stormen hade. hvarken tilleller aftagit.