ETT-KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN AP r EMILIE CARLEN. 2 KAPITLET. Do svarta händerna, I den stora stugan på Ufklippan, den vi sist sågo festligt smyckad för det kalas jaktlöjtnanten gaf åt sin väna mö och sina vänner, sutto nu i den rödaktiga belysningen af qvällbrasan de båda gamla sjöfåglarne, de båda brorsgubbarne med sina pipor i munnen och pickelhättan på örat, förtroligt pratande om gammalt och nytt. De hade öfvergifvit den bekanta bordskifvan med täljknifsristningarne och, efter det sista besöket ute på klipphällen, der de lyssnat efter stormens dån, flyttat stolarne närmare brasan. Sedan någon stund hade en tystnad uppstått, som nu bröts af gamle Gädda: Lots-far du, en känner ändå, till minstingen på en sådan här urvädersqväll, att en blir en dag äldre för hvar dag som går bort ur almenackan. I sådan blåst som nu hade jag förr aldrg 10 i kroppen och inte i själen hel-ler. Jag ville då Gud vet allt hvad, springa i kapp med vinden och hålla kampedust med brottsjöarna. Men nu vet jag att jag vill sitta i min ro, och skön och förnöjlig är den, helst så länge det inte blir läcka i konjakskruset... Ska vi inte sätta på vattentårn snart 3 TA Jag slog vattnet för en stund sen i paunan!) svarade lotsgubben, Du kan bara skjutazden fram till elden ett skufvandea. ) Se A. B. vis 1-—47 och 49.