än nu, när hon sluppit Holten. Jag tyckte också, när jag sist såg hennes fagra guds välsignade ansigte, att hoppet hade satt en lysestråle i hvartdera ögat. Kanske, hvad detlider, ger patron med sej. Jo, det gör han! utbrast Gädda, i det han tömde det puttrande vattnet ur pannan i muggen och bar den fram vill bordet. Nej, illa känner den Mossen, som tror att han så skulle gå ur sig sjelfver, att han tillgåfve jaktlöjtnanten att han satte pligtekänslan för ögona på sej, då det varit passerligare att blunda. Ingen känner Mossen och hans räkenkonst bättre än jag. Han vill inte komma som en grofsyndare till paradisets port, men han begär inte heller att der bli ansedd för syndefriare än en stackars merniska med rim och reson kan vara ...... Nå, brorskamraten, nu tar jag fram konjaken, och socker skall det också vara, efter det lilla kära menniskobarnet, frun på Svartskär, menar jag, förärte mej ett. par skålpund, då jag var der med den stora presente-rödspottan. 7 Jag kommer straxt, Gädda ... jag kommer straxt. Lots-far tycktes hafva hört sista delen af Gäddas tal under ett slags sinnesfrånvaro. Nej, fall nu inte in i dina egna funderingar ... Jag hoppas att glödena ingenting spår 1 qväll ? Lotsgubben svarade ej. Hans tankspriddhet tycktes tilltaga. Men hör då — vattnet kallnar, och jag har lagt sockert i. Gamle lotsen steg upp, gick under tystnad fram till bordet och lagade färdig toddyn. Men han hade knappt smakat den, innan han återvände till spisvrån, Gädda beslöt då att lemna honom en stund åt sig sjelf; och först niär brasan sken som vackrast i flaggkammaren — såsom den nu