ettetttereen ONE RT Sant nock... Jag hade inte heller på månad och dag haft någon synnerligen stygg tanke, men denna här kom så oförhappandes för den orsaks skull att jag i förgår, då jag var öfver åt Svartskär, med mina egna öron hörde honom slå blå dunster i folk inne i boden. En kan vara lycklig, menade lotsgubben, så länge han inte mer slår några blå dunster i patron Moss ögon! Det var riktigt konstbesynnerligt det der oppslaget med alla funderingarna på Majblomstret och Holten — det var inte-likt patron. Nej,, återtog Gädda, det var inte alls besynnerligt, du: Mossen hade inte lyckats att alldeles slå igen dörrn för samvetet, och jag tycker mej godt kunna höra för mej sjelf hur hon gnissla och knarra, tills han blef trött att höra den låten och nödgades släppa in en förlupen tankefågel, som kanske länge nock knackat på: Och när så tankefågeln väl kommit in, så qvittra han så här: Vill du sjelf ha ro i din graf, så-ge inte dotter din åt en liktjuf! Det var ordet, förklarade lots-far förnöjd, och taladt var det med samma gulltunga, som lärde mej att göra flaggkammarn till vår helgedagskyrka. Du bar ibland ord och utfunderingar, som ä . både helsosamma och opplyftande. Prat! svarade Gädda, gömmande sin smickrade belåtenhet under en blygsam skämtfullhet .n DSB så, der pöser vattnet, och nu ska vi fröjda oss: på jordiskt sätt. Derpå eldar jag flaggkammarn, som vi var sams om, ifall det kunde hända sej så att löjtnanten kommer hitåt — det är nu snart den tiden, då han -Jägger till här med Majkens skickegåfvor, och bon glöpmer Oss Visst inte mer i höst än förra hösten. R Nej, det är säkert! Då var hon olyckligare