Hö —— LL Men annars har jag den förmemngen att du sjelf gör dej gamlare än almenackan gör. Hvad menar du med det talet? Jo, det är så ment att du nock gerna sitter i din rolighet, så länge du så kan hat; men det är inte svårt att tänka opp sådana ting som skulle sätta rörelse i dej, som ännu liksom jag sjelfver känner helsa till både kropp och själ.n s Nå, du vet alltid mer än jag och tror mej alltid bättre än jag tror mej sjelf. Så var det med läsningen i helga skriften: det var inte mer än jästament jemnt att jag trodde mej till att höra dej förklara den två gånger om dagen, och nu vet du nock om jag längtar efter de timmarna. Visste en i förvägen sådant nöje och sällskapning en har af kunskapen i de tingen, skulle en aldrig vänta så länge., Rätt så godt är det att vänta tills en blir fullmogen som att omogen och med otålsamhet göra ifrån sej söndagspligterna. Mycket folk har jag känt, som ansett att en baraste om söndagen borde tänka på vår Herre och Fader i himmelen. Nå nå, han är den nådiga fadren nu som förr, och han tänker i stället på dem hvar eviga dag. Jag håller före, svarade Gädda, att Guds allra högsta nådegåfva är hans långmodighet. Det blir allt långt innan wi, till minstingen jag, blir så långmodig! Kan du tro, brorskamraten, att jag ibland tycker i min enfald att jag ville liksom påskynda vår Herre i himmelen? . Hyvad menar du? frågade lots-far med en viss hög stränghet. Jag kan inte hjelpat du, men Holt, den hale kanaljen, har för lång respit. sInte ord i det tankelaget, Gädda! Duvet väl en som säger: Hämden är min! och kan Han vänta, så kan vi det också.