Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 2

ren; och -sedån han än en gång tagit fartyget i sigte, slog han den tillsammans och befalde jaktkarlarne.— Pelle hade nu återkommit med samma nyhet som redan var känd — att genast gå ombord på jakten och komma. ned i ruffen, dit han skyndade; förut ...... Efter några ögonblick stodo de båda. männen i allvarlig väntan framför sin,unge förman, som, vacker och manlig i sin kraftiga beslutsamhet, yttrade: Jag har fått ett angifningsbref, som jag ansåg nog vigtigt att förmå mig till den här färden. Men antingen brefvet var falskt eller stormen hindrade. smuglarnes afsigt; det kan vara sak samma... Den gode guden hyser många utvägar för sina beslut, och jag skulle gerna — en tanke som ,jag hoppas äfven ni har för er del — bli. ett redskap i hans hand, om något jordiskt redskap kan. gagna här. Säg nu fritt er mening, och kom ihåg att det nu icke är fråga: om kronans tjenst, Svara du först, Pelle! Tror du att det är tänkbart. att tulljakten kan uträtta något? Ingenting annat, herr löjtnant, än att resa förebud för dem till evigheten. Hade vi Ufklippegubbarras snipa, vore det annat: den vakar som en anka i hur svår sjö som helst, och med den skulle vi kunna få en tross från fartyget till Klintholmen, som inte ligger stort mer än ett par stenkast från brottet. i; Löjtnanten teg ett ögonblick. Derpå sade an: Nu, Sven, är det din tur!) Skulle det vara kav omöjligt för jakten. frågade Sven blygsamt, att lägga till vid Ufklippan ? A Fullkomligt omöjligt! afbröt jaktlöjtnanten. Dessutom är det en förhoppning att gubbarne sjelfva, de bästa sjömän i skärgården. gifva sig ut... Menp, tillade. han.med-en röst som icke tycktes älska. motsägelser, jag hvar