Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 2

hastigt blef synlig mednattkikaren.i hand, det var, vid Gud, ett nödskott!. Han sköt; undan: Syen ;och. lade;kikaren stadigt i.gluggens I Spring .emellertid,. du. Pelle, upp till vetten och spana om du upptäcker. något! Jag tyckte att skottet hördes:1i. riktning från Klintholmen. ; Pelle. gick. Gudmar. gaf nu kikaren. den riktning. han ansåg bäst. Men endast månen, när, de förbiströmmande molnen lemnade den fri, lät. se sitt gamla ansigte. Herre Gud, kan löjtnanten ingenting opptäcka?, frågade Sven, soma stod. vid, andra gluggen. Men nu. sågo båda. på en. gång en eldstrimma genomskära luften, och omedelbart derpå: hördes. ett nytt skott. Som jag. troddel utbrast. Gudmar. Skottet kom rakt från andra sidan Klintholmen... men tyvärr ser jag ingenting ännu. Käre löjtnanten, rikta något mera åt lovart! uppmanade Sven. Löjtnanten vet om jag inte har ögon både: för nattmörker och solljus, och. jag tycker... men det är väl ingenting. Jo, min själ, har du icke rätt... Det är ett stort fartyg... bara molnet. vill gå förbi månen ;..... Ah, nu ser jag det temligen tydligt. Jag tror det är ett skepp.....Aj aj, det står still... Kom hit, Sven, tag kikarn och se om det är som; jag säger! Sven skyndade att intaga. den under ett sådant ögonblick så -afundade platsen vid kikarens; -. Ackurat som löjtnanten sagt: ett skepp är det... Men nödskott har det skjutit för sista gången... Jesses. mej, det har törnat på Hakonbrottet, och sjön slår öfver det i himmels y ID et Utan ett ord fattade löjtnanten: åter. kika