Men Pelle var ej: den man; som lät sig förolämpås af någon i hans tanke så under sig. Hör på, min käre Sven tuppkyckling, har; det nu blifvit sed bland dem, som äter -kronans bröd, att glömma huru länge en brukat tänderna på det? Jag hade sett både tyskar och turkar, kineser och hottentotter-— riktiga shåttentotter — långt innan. mor din tänkte på att.göra dej. den förste kolten. Och .det må du, veta, att om mej. blifvit, pålagdt den bördan; att: .ha ett tungtäppt, bröst, och en krampaktig mage, så anstår det, inte den, som går bakefter mej i både tjensten och åren och erfarenheten och slugheten med, att ställa mej näseknäppare. i vägen. . Gör du det en gång till, så må du vara; beredder, på att smaka hvad kraft jag än har qvar i den, näfven, som, när vi stod sista dusten med mörkökarlarna — jag är ännu skyldig dem mutorna — gaf Tuve det slaget med åran, som gaf dej tid att komma i båten. Svens goda hjerta segrade öfver högmodet, och han svarade helt saktmodigt: EbDet var katkesen, j Pelle, som gjordet! Detta slags afbön afväpnade Storke-Pelle så fallkomligt, att han helt faderligt förklarade att just katkesen borde ge in fredsammare tankar, för det vore för sann meningen med den gåfvan. HENå, det vill jag inte ha i disputering, för vackra och förnöjliga och gångande i hjertat ä många Saker som der står. Men när en skall läsa dem om och om igen tills en kan dem utomkring, permerna, så få de inte den ton i sej som när på en allvarlig söndagsmorgon en sätter sej ner och läser inom pers MernaD. 3 —— Hmn, svarade Pelle, det der har också jag tänkt på; men som jag är förfaren om många, ting, har Jag sagt. till. mej sjelfver att de, som, gjort. den förordningen att gamla kar.