Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 1

-J nitton smådjeflar just i denna qväll bogseran ut tre mil vester om Väderöarna i en öppen Jjullet Jag tyckte du svor, Sven! sade Pelle med förmanande röst. Ock jag tyckte att j söp! svarade Sven med den näsvishet, som han numera, då han var vid dåligt lynne, tillät sig not sin förman, hvilken han dessutom i sina egna tankar betydligt såg öfver axeln, allt sedan den aftonen, då jaktlöjtnanten hade kalaset på Ufklippan, der Pelles och Svens roler varit af en pen olikhet — ty -då den förre fick nöja sig med att stöta kanel till risgröten, stötte den senare med sin fot takten till dansen. t Från den dagen stred högmodsdjefvulen en stygg kamp med den unge håtten, som likväl hade vett nog att då och då gifva sig sjelf ungefär följande förmaning: Akta dej, min Sven — du -står på en svåra stor höjd... men blåsevädret. blåser värst på storhöjderna, och en bär sett många ting der blåsa omkull. Den som står, sa pastorn i söndags, hån må se till att: han inte faller, och deri har:han så ganska regalt rätt. Herre Gud, sån låt det skulle bli i ovänsbjellrorna, om slikt ett bålfall blefve spordt! Nej nej, en kan inte undgå att sjelf veta hvad en gäller för. Men en vettuger man — och en kan så godt vara vettuger i ungdomen — han behåller tankelänkarna för sej sjelf,och det vill jag Och så ville Sven. Men så kom den lede frestaren — såsorå nu i qväll var fallet — och frestade honom till öfverniod. : För att emellertid förtaga vigten at sina ord; skyndade han attstiga upp och, liksom ofta förut under denna aftonvakt, Ng en af de små gluggarna göra ett tittande utåt fjorden