Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 1

bar kusten mången stoltare och med sig och sina öden mera belåten ungersven. Men i närvarande stund var det helt andre tankefunderingar som togo hans uppmärksamhet i anspråk. TV Hvilande på armbågen, höll den unge håt ten i venstra handen en gammal fiol, hvars bas af tagel och qvint af silke eller hampa genom knäppningar med den högra handen återgåfvo ett slags melodi, hvilken ett med Sven Dillhufvuds tonspråk förtroligt öra utan särdeles ansträngning skulle hafva igenkänt som marseljäsens. Under det denna revolutionära melodi klingade från strängarne, läste Sven i en framför honom liggande katekes och mumlade vissa stycken utantill, allt som de fastnade i hans minne. Det var för den snart instundande busförhörsdagen som Sven med sådan ifver beredde sig: flickorna skulle äfven der finna honom vara den förste. Med undantag af detta entoniga mummel, knäppningarne på fiolen och Pelles psalmsång vid groggen, hördes ingenting annat än det periodiskt återkommande dånet från vågorna och bränningarne kring stranden och de suckande, pipande ljud, som uppstodo, då stormen tvingade sig fram genom de skarpa bergklyftorna. Det är jemnt sju tusan, utlät sig Sven Dillhufvud, som nu kommit till ett särdeles svårt stycke, det är jemnt sju tusan till envetna och dumdristiga förordningar de deringa, som befaller en sådan karl som jag att stå på husförhör och läsa katkesen utantill! Och med detsamma slog Sven med tummen ett väldigt arpeggio öfver strängarna: -Om jag inte partu visste för sann ätt vår kapellpredikant, den hederligaste pastor i ikristnatider, hade samma tankar i den lägligheten, så skulle jag, om han vore en annan prest, önska att