Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 1

Den lilla hyttan hade troligen af ortens barn blifvit begagnad till lekbus, ty emellan de grofva stenblocken och torffyllningen vorc väggarne utstofferade med en mängd snäckor af olika form och färg, torkade fiskben, sjöstjernor och hafkatts-tänder samt slutligen diverse skallar efter större vättendjur, hvitpolerade af vågorna och tiden: Inom denna trånga verld kastade en lerlampa sitt för vinddraget flämtande sken öfver tvänne män, hvilka lågo utsträckta i halfsittande ställning på de ofvannämde tångbäddärne. Den ene af dessa män — vår vän StorkePelle — blickade med ena ögat i psalmboken; ur hvilken han halfhögt då och då sjöng några ord, medan andra ögat lika ofta föll på den: blandning af bränvin och vatten, som Pelle hedrade med namn. af grogg och hvilken han emellanåt tog i handen, liksom han inbillat sig att hela det förlilla huset krängde som tulljakten i stark sjö — och visst blåste det nu så våldsamt att, öm Pelle varit ombord, det rättvisligen icke funnits annat medel att bevara groggmuggen mot öfverhalning. Men hvad gjorde under tiden andre mannen, vår berömde bard, nordbåttepolskornas återgifvare i både musik, mimik och dans, gladiatorn i de bullrande strider med tungans hvilka under bröllop ochandra gillen anställdes af skärgårdsgossarne, allt till förlustelse föf deras tärnor, som aldrig skrattade åt någon annan, då Sven Dillhufvud var närvarande för att till sina medtäflares hårm insamla nya lyckoblad i sin ärekrona. . Ack, Sven Dillhufvud var en ytterst farlig Men, som dertill aldrig svek hvarken i dryc;keseller knytväfs-kampen och som midtför ner än en! clyckligsfriares ögon. spelade och ratade sig in i skön vänrens känslor! Sven illbufvud visste hvem han var — och icke