Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 1

De garnle kelternay som älskade att bereds sitt! hvilorum så nära solen som möjligt; valde de högsta bergen till grafplatser; och lem game efter dessa grafvar, bestående: af I större: och mindre stenkistor med lösa hällar till lock, får man ännu se långs utefter den ; bergiga kusten. ; Men kelterna fngo ej arbeta allenast åt sig sjelfva. Efterföljande slägten förstodo att använda deras grafarbeten till ett slags spislar, öfver hvilka störa bål:af brännbara ämnen uppkastades för att tändas under de ständiga ofredstiderna. I Således utgjorde ifrågavarande vettar eller ; vårdkasar de härbud, som gingo från socken till socken, och :detta med den hastighet att det t. ex. ej skulle ha behöfts mer än sju dagar att åstadkomma en underrättelse ifrån Hisingen vid Göta älf ända upp till Halogaland, kuststräckan närmast Nordkap. Vid vettarne befans en under nätt och ljusan idag vakande utpost, som vid hvärje soluppgång aflöstess Enligt konung Hakon Adelstenfostres: lag var det vid strängaste straff förbjudet att i otid tända desså allarmerande eldsignaler. Ännu på 1700-talet under Karl XII:s tid tjenstgjorde vettarne utefter vestra kusten; och till minne af den bära flere af bergspunkterna namn af: Vetteberget; Vettekullen, 0. SV., hvarjemte ett af häraderna, det nordligaste, benämnes Vette härad... På en af de största de frakter, som vi i förra delen tecknat, fins på östfa sidan en af naturen bildad temligen rymlig bassin, genom hvars tre famnars breda mynning smärre båtår beqvämt kunna inlöpa och ligga säkra för hvarje vind. Båssinens som i-anseende till den tvängd småfisk, hvilken der gerna samlar sig, af fiskrarne fått det betecknande namnet orskfäl