Aftonbladet – 26 februari 1859, sida 2

En enfåldig epistel till den treflige och qvicke vimmerbybon Anders Petter. og Min käre Anders Petter! I Ja så, du har nu slagit dig ned i Wimmerby. ycka till! Det bör bli-ett tacksämt fält för en Mdriftockuku; Fägnar mig -att du alltid är samma lada själen... Ursäkta att jag duar dig, fast jag varken hör till.du-, deeller ni-förbundet, och, upptiktigt sagdt, icke vet hvad du är för en passagerare, om du är fågel eller fisk eller herre eller fru eller madam, eller kanske smamsell,— det låter ju snyggare. Du vill så der på omslag. insinuera att jag skulle vara en löfkoja, — ack så sött! Kanske du är en kardborre, eller bränn-nässla — hvad vet jag? Du sveder ju folk, liksom möster din råttor. Men lika godt, jag vill antaga att du är en hanne, efter du kallar dig Anders Petter; och i så fall äro vi åtminstöne bröder i Apollo; ty du skrifver vers och jag skrifver vers, fast du lär göra det charmant och-jag som en stackare. Dessutom är du min vän, det har du granneligen visat i ditt bref till Ernst Ludvig af den 5 dennes. Jag tackar dig; min hederlige Anders Petter, för den stora ära du der bevisat mig, ovärdige. Jag skulle tackat dig långt förr,-om. jag ej bodde i:en aflägsen landsort; der postgången är trög och jag får tidningarne en vecka gamla, Du kan aldrig tro hvad jag blef både stolt och förlägen att se mig så der exponerad in publico och uppställd som en bildstod, med dig till piedestal och densfosförglänsande Atterbom liksom krönaände min hjessa: Ställningen är dfvermåttan ärorik; fast något vådlig. Det stöter riktigt på akrobat, jag tror jag svindlär af både förskräckelse och förtjusning. Men blygsamheten förbjuder mig att stå så der längre, positionen är i alla fall genant, åtminstone för A. och mig— ty dig generar ingenting. Jag vill derföre nedstiga från min höjd och söka att komma i niveau med dig, för att språka ett ord med dig i förtrolighet. Du tycks icke vara rätt belåten hvarken med Atterbom eller mig — Gud förlåte mina synder, det är ej jag som gjort jemförelsen. Du finner den ene för högtrafvaude,, den andre för torrs; ehuru, :som billigt är, Atterbom finner något mera. nåd för? dina ögon. Jag skulle eljest vilja fråga dig, hvad du tycker om rätter; som af prakt sitt värde hemta — Det är ungefär som skomakaren sjunger: Uppå kungensgyllne fat Ligger fin och liten mat, så Mest sirdter — — Jag, ville i all enfald fråga dig, om det skall vara högtrafvande att låta ett ord rimma med sig sjelft, såsom stranden med stranden.; om det är så språk-.